Månad: november 2015

I trädgården skapas det högar av mull

Och gräsmattan är snart nog helt överfull

 

Vulkanlika mullkullar, rad efter rad.

Jordhögar så höga som upp till min vad.

 

En mullhög som rör på sig skapar små ras

Slår vad med mig själv om att han nu ska tas

 

Jag står över högen i noggrant mullvak

Och inväntar tålmodigt nästa mullskak

 

Ett mullskälv, ett spadtag, en mullvad på fall

Ett resolut spadslag, hans saga är all

 

Jag säger till hustrun min sen: ”Vet du vad?

Nu är väl åtminstone gräsmattan glad”

 

Jag vadar i mullen som täcker vår mark

Och jämnar var hög med en Zlatan-lik spark

 

Och mullvaden som nyss till himmelen for

gör numera högar där änglarna bor

 

 

 

Jag slår upp ögonen.

Ett oidentifierbart ljud väckte mig.

Ligger kvar och väntar på en repris.

Efter en stund bryts morgontystnaden på nytt.

Ljudet börjar som ett gnägg men ger sig sedan upp i falsett. Låter mer som en delfin än en häst.

”Vad tror du de gör?” frågar jag min livskamrat och sänggranne.

”Hmpfs!” svarar hon högt och otydligt.

Efter snart 15 år som ler och långhalm väljer jag att tolka lätet som: ”Om du är intresserad av vad hästarna sysslar med ska du kanske masa dig upp och gå ut i stallet och inte väcka civiliserat folk!”.

Så får det bli. Jag glider i min stalldräkt för att vattna mina fålar tre. I stallet pågår fortfarande catfighten. En amerikansk wrestling-match, damerna emellan. I ena ringhörnan står Sessan, sur som ättika och i avsaknad av tufft wrestling-namn, och i den andra står Extra och blottar sina huggtänder. Väggen som skiljer boxarna åt består till övre delen av järnstänger mot vilka hästarna, hotfullt, drar sina framtänder så emaljflisor regnar. Jag misstänker att det enda som är hotat i det läget är stonas framtida tandhälsa.

Så fort maten hamnar i krubborna undertecknas ett fredsavtal och inte ett spår återstår av den hätska stämning som rådde då jag trädde in i stallet. En god frukost räckte för att mäkla fred mellan gnäggarna. ”Nobels fredspris går i år till Daniel Björk.”

Inga stjärnor tindrar så klara över Drakabergas stalledräng. Så mörk är natten. Eller morgonen snarare. Klockan är kvart över sju men svartgråa moln håller morgonljuset på behörigt avstånd. Jag fyller famnen med hö och vacklar ut i hagen. Gyttjan förälskar sig i mina gummistövlar och gör tappra försök att suga kvar dem. Papphammar-snubbligt far jag fram innan jag finner fast mark där höet kan släppas.

I ett vattenskidglid hänger jag efter Mysan vars ”ut i hagen-tempo” ökar för varje dag. Måhända ger fölet i magen ett påslag av hästkrafter. Illa kvickt når hon sin höhög och börjar tugga för två.

De andra två skrittar så sakteliga ut i lördagen.

Hästfred råder, tyst det är i stallet.

Ett lyckat utsläpp.

Och gyttjebad undveks.

Glad lördag!

För min inre syn ser jag prästen komma vaggandes, i vinterkvällsdunkel, lika bred som lång, i nattsärk och nattmössa med ett stearinljus i ljusstake med handtag. Golvets plankor jämrar sig under hans nakna fötter. Fötter som lystet blickar mot sängvärmen som väntar i den majestätiska bädden som dominerar rummet. Han sätter sig tungt med en suck på sängkanten och förbereder sig för den gymnastik som krävs för att häva upp benen på madrassen. Sängens botten buktar mot den nervöst hukande porslinspottan inunder. Heligt snarkande fyller snart rummet.

Jag väcks ur min dagdröm av tangenter som smattrar som regn på ett plåttak. Enstaka mailblipp ljuder ur min laptop. Varje blipp betyder ett nytt verk från en elev för genomläsning. Inlägg till gemensam blogg där olika genrer och stilar ska hålla sams. Så mycket skrivtalang. Underbart.

I prästens gamla sovrum skapas det.

Begåvade elever enade i kärleken till det skrivna ordet.

Nio skapande författare utövandes författarskap.

Och där sitter jag och trivs.

Dels med människorna och dels med rummet.

Vilket makalöst rum.

I en av Glimåkras vackraste byggnader.

Gamla prästgården.

En otroligt inspirerande skrivmiljö.

Jag reser mig för en bensträckare och för att hålla kroppstemperaturen intakt i det blygsamt uppvärmda rummet. Prästens vyer imponerar. I varje fönster mot norr kunde han vila ögonen på sin arbetsplats, Glimåkra kyrka, som står i profil, väldig som en finlandsfärja, med det karaktäristiska ”topplösa” kyrktornet. Tornet som enligt ”Sagan om Glimåkra” förlorade toppen då en jätte fick ett bryt och slängde en sten mot kyrkan. Såsom jättar gör ibland.

Gavelfönsterna bjuder på en vacker vy över Glimåkra ”centrum”. Jag ser banken och den ovala prästängen där ån ömsom rinner, ömsom forsar. Jag ser lekplatsen där jag, i pappaledigt tillstånd, stått i grått novemberväder med extrem hemlängtan och knuffat två gungor samtidigt. Jag ser ankdammen, eller snarare anddammen, där jag, i pappaledigt tillstånd, stått i grått novemberväder med extrem hemlängtan och matat giriga änder som nafsade i barnahänder.

Jag återvänder till min plats framför eleverna.

Och älskar min arbetsplats.

Trevlig helg!

 

Han föddes en sensommardag 2005.

Och gav mig min viktigaste uppgift och min vackraste titel.

Plötsligt var vi tre.

Jag tog tafatt emot honom från barnmorskan medan Anna återhämtade sig.

I min famn placerades en liten gåtfull skatt inlindad i en vitgul filt.

Jag minns att jag hade migrän men vett nog att inte beklaga mig inför Anna.

Dagen vi kom hem var vi nog mer förvirrade än vår lille pojke. Hur gör man nu? Förväntas vi vara de vuxna nu? Ska han skrika så här ofta? Ska man vara så här orolig? Ska det kännas så här okul? Det där mysiga man har läst om. Är det detta?

I tre månader möttes jag i dörren av en utmattad fru då jag kom hem från jobbet. En fru med massiv sömnbrist som genom barnskriket teckenspråkade: ”Jag går och lägger mig”. Och där stod jag. Fadern. Fortfarande ytterklädd med min högljudda pojke i famnen.

Jag hade mina knep för att hålla Johan tyst under Annas vila. Ett var att aldrig försöka lägga honom ifrån mig. Ett annat var att alltid vara i rörelse. Toabesök komplicerades men fungerade efter hand.

Jag minns hur jag gick milslånga rundor genom huset med mjuka knän. Varje steg var överdrivet långt och djupt. I 90 graders vinkel. Som Friskis och Svettis-moves med en, stundtals sirentjutande, 4-kiloshantel. Det är konstigt att jag inte har mer muskulösa ben.

På Johans 3-månadersdag slutade han tvärt sitt konstanta tjutande. Då hade vi, som zombies, hasat oss in på BVC i omgångar och, till slut, fått höra att ”han har nog kolik”. Vi fick också veta att kolik kan fortsätta i upp till ett halvår men att tre månader vanligen brukar ”räcka”.

En ny era inleddes. Nu blev Johan den där bebisen vi läst om. En liten goding som kunde sitta i babysittern och jollra förnöjt medan vi föräldrar åt. Åt samtidigt! Tillsammans! Utan att den ena ammade! Eller att den andra, utsvulten med kallnande mat, körde ett Friskis-pass.

En barndom senare har vår 10-åring börjat säga: ”Jag är stor nu!”

Allt oftare.

Anna och jag utbyter vuxenblickar och små leenden.

Samtidigt tar vi honom på fullaste allvar. ”Jag är stor nu!” är inte bara ett konstaterande utan också en önskan om ett annat bemötande kanske. ”Kan ni låta mig få bli stor nu!?”

I dag fick han en egen nyckel till huset och någonting hände. Hela sonen utstrålade något annat.

Något nytt.

En ny plats.

En fot i barndomen. Den andra i ungdom.

Jag bibehåller uppgift och titel men måste gradvis släppa efter. Hur ska det gå?

Det kommer gå så bra för vår förstfödde.

Vår älskade Johan.

Mitt och Annas mest lyckade samarbete.

 

Tellus vackraste vy.

Rakt framför mig.

Ett polarkallt och snögnistrande soligt Drakaberga.

Vi har lyckats bosätta oss i ett vykort. Ett Harry Potterskt sådant med föränderliga vyer.

Plötsligt ser jag från min köksbordsplats hur Drakabergaräven kommer (t)raskande över den isiga hagen. En stolt, extremt fluffig och märkligt svart svans står spikrakt upp. Som om den lömska kattmördaren har stulit en Buckingham Palace-vakts huvudbonad och placerat den akterut. Vi sa senast igår, i ett samtal om att skaffa ny katt, att vi inte sett räven på länge. ”Speak of the Devil” som engelsmännen säger. Trots hans osympatiska fallenhet att ständigt öka på Nangijalas kattbestånd med våra jamare är han svårhatad då han gör köksbordsvyn lite mer Bruno Liljeforsk.

Efter ett samtal från Glimåkraskolan är jag hemma mitt på en vardag med en hemhämtad, illamående son. Vinterkräksjukan tömmer klassrummen över hela Östra Göinge för tillfället. Johan ligger nu nerbäddad och vilar i sin säng. Och mår bättre. Falskt alarm kanske? Ja, hellre det!

Jag själv känner mig fullt frisk och har inga ”känns de’nte lite konstigt i magen”-känslor efter att ha försett mig med fungerande medicin. Vid hemkomsten stoppade jag om sonen och placerade hinken inom kräkavstånd innan jag grävde djupt i kryddlådan efter vitpepparkorn att svälja. Jag fann dem inte först och under en desperat stund hade jag allvarliga planer på att försöka skölja ner några lagerblad eller kanske grovsalt i stället. Till slut dök de dock upp och här sitter jag nu med garanterat frisk mage.

Goda vänner till oss har precis kört en stafettvariant på den ovälkomna ”vintersporten” där kräkpinnen har överlämnats från far till son till mor till son innan de kom i mål.

Jag håller tummar och tår att vi förskonas från dylik idrott.

Nu ska jag fira min vitpepparkornskurerade och garanterat friska mage genom att mocka till hästarna.

Slå de’!

 

En viskning i sovrummet.

”Jag går ut!”

Morgontrötta Johan står i dunklet.

Pigg.

07:14 en söndag.

Snön ligger som vispgrädde över Drakaberga. Djupt ur garderoben, halvvägs till Narnia, rotas vinterkläder fram. Snart är båda barnen ekiperade och kastar sig ut i den vita, kalla blötan. Själv klär jag mig i stallkläder som idag får duga till skottning även om jeansen har hål där man minst av allt vill frysa.

Jag möts av två snöänglar omedelbart utanför ytterdörren. Barnen har alltså gått från den ljuvliga sängvärmen, klätt sig och, omgående, lagt sig i frusen nederbörd. Jag väljer att inte följa deras exempel.

I den kritvita hagen släpper frun ut förvånade hästar som, under snömulen himmel, trycker mulen i snön på jakt efter något ätbart. Frukosthö serveras i varsin hög och det sedvanliga 15 sekunders höbråket om vems hög som är vems uppstår. Fred sluts snart och höhögarna krymper raskt.

Själv greppar jag snöskyffeln och muttrat lite pliktskyldigt och vuxet om ”den jävla snön” trots att mitt 7-årsjag jublar över den spännande väderleken. Så fort jag är klar med våra gångar traskar jag över till svärföräldrarnas uppfart och skottar till mig lite pluspoäng. Nöjd med min insats tänker jag sedan att det blev så bra att jag borde få betalt. Skottpengar.

På vår altan står en chockad och halvt snödränkt foppatoffel och påminner om att det var fjorton grader i förra veckan. Endast toffelns mule sticker fram ur snön. Och kippar efter luft.

Jag fotar barnens actionspäckade pulkalek i trädgårdens lilla backe. Storebror drar lillasyster baklänges nerför den blygsamma nivåskillnaden och avslutar med en sladd som sätter Hanna i rullning. Snötäckt och lycklig med röda påskkärringkinder bjuder hon sen brorsan på en liknande åktur med samma snöiga avslut.

Glad över att barnen, frivilligt, leker utomhus fortsätter jag att snöröja innan magen, till slut, vrålar efter frukost. Innanför dörren sätter jag strumpan i en tösnösjö som bildats under barnens slarvigt oavsparkade vinterstövlar. Sidan om sjön reser sig ett berg av blöta kläder som barnen klivit ur på väg till den varma chokladen som mamma har utlovat. Innan jag pappasurt hinner fråga dem om de tror att kläderna någonsin kommer att torka, huller om buller, på golvet blickar jag in i köket.

Där sitter två strålande vackra, friskluftshöga barn saligt sörplandes på varsin kopp choklad.

Och jag sympatismälter med den indragna snön.

Ha en fin söndagkväll!

Fredagskväll.

Igen.

Vinet vill väl.

Trött men nära till skratt.

Trygg, lycklig.

Kroknar efter halva Skavlan.

 

I säng innan tio.

”Svenska gummistövlar” på bröstkorgen.

Mankells sista.

Mycket död och liv. Osentimentalt. Bra.

 

Läser först Tranströmer.

För sent och för trött för dikt av vikt.

Även han död för närvarande.

 

Propellerplanssurr bryter Drakabergas kompakta tystnad.

Ett människoöde vid spakarna.

Hundratals meter upp.

I mörkret och kylan.

Borda vara i säng.

Vart ska hen hän?

Vem väntar?

 

Läser envist samma mening.

Flera gånger.

Vill vara vaken.

Inte släppa kvällen.

Ögonen vill annorledes.

Tvingas släppa.

Både bok och kväll.

Väck mig i morgon.

Om världen är snäll.

 

 

 

 

 

 

B-delen.

Sista uppslaget i Kristianstadbladet.

En lyckorysning rinner från nacken längs ryggraden, passerande kalsongens norra gräns och ner till svanskotan.

Jesper gör en ”Gör nånting roligt nu när du blir fotad-min” och Elisabeths vanligtvis bisarra frisyr har bytts ut till en klädsam fläthistoria.

Exalterad som ett barn framför en, i vuxna ögon, ännu ett år, överdrivet stor hög med julklappar riktar jag TV-tablån mot Anna.

”På spåret i kväll!” säger jag något för fort, en smula andfått och i en omanligt hög tonart. Rösten påverkas av ett leende som klyver mitt fagra ansikte från höger till vänster öra.

Barnen tittar lite skrämt på mig som om de fruktar att jag behöver akut vård.

Anna skiner upp, delar min entusiasm men på ett mer Anna-sansat och coolt sätt.

Äntligen kan TV-fredagen börja redan klockan 20:00 även för oss. Efter att ha undvikit månader av flåshurtig musiklek med löjligt namn och med outhärdligt jätteglad programledare som verkar ha mycket roligare än både gäster och publik. En programledare som likt Obelix måste ha ramlat i druidens gryta som barn. Inte innehållande styrkeframkallande trolldryck då utan, i Lasses fall, en gryta med Prozac.

Nu kommer en period då jag blir tjurig om vi blir bortbjudna på en fredag. En period då både Anna och jag sitter upp (!) i soffan, i alla fall fram till Skavlan. En period då jag tar till ”det skulle jag precis säga!” då Jesper svarar rätt. För att verka intelligent och påläst inför min hustru. En period då barnen undviker vårt sällskap mellan åtta och nio eftersom de enbart tilltalas med: ”Schhh!”. En period då man plötsligt gillar alla artister (Lasse Kronér?) som kompas av Augustifamiljen.

Det är nu fyra timmar och trettiosju minuter till programmet börjar och jag känner mig som mitt 7-års-jag på julafton väntandes på Kalle Anka. Ett program man började längta efter från det att den där musmamman drog sina ungar närmre och lyssnade på Benjamin syrsas sång i slutet till att man, 365 dagar senare, återsåg syrsans inledningssång kompad av världens största mus, Musse (eller är det Pluto som är pytteliten?).

I kväll fungerar bara nödsamtal till Björks i Drakaberga.

Trevlig helg!

 

 

Vi lägger oss i soffan och betraktar Aktuellt

En SÄPO-chef berättar om hur illa det är ställt

”Var svensk bör vara skygg!

Tro inte du är trygg!

Och bomber lär brisera även här, eventuellt!”

 

Han levererar budskapet bestämt och gravallvarligt

Och vi som sagt till barnen att ”här händer inget farligt!”

Men barnen de förstår

alltmer för varje år

Att nu försöka mörka sanningen är oförsvarligt

 

I stället pratar vi om allt som händer på vår jord

Om allt det vackra men också om terror, våld och mord

Vi tystar aldrig ner

allt hemskt som barnen ser

För alla fasor växer om de inte kläs i ord

 

Nu sover barnen tryggt i sina sängar hoppas jag

Själv ligger jag och lyssnar på min älsklings andetag

Försöker att få ro

och vill så gärna tro

att media har fel, att det blir bättre dag för dag

 

 

 

 

 

 

 

En doft från min barndom möter mig i skolans korridor.

En doft som öppnar en portal till 7-årsvarianten av mitt jag.

Jag ser mig själv, tjugo kilo, cirka en och tio lång med Skorpan Lejonhjärta-frisyr, små utsvängda jeans och gluggig tandrad, ryckandes min mor i ärmen på Gislövs marknad. Jag vill uppmärksamma henne på ett litet keramiskt troll med Art Garfunkel-hår som står lite lojt med händerna i fickorna och RÖKER. En liten cigg sticker ut ur trollmungipan och små rökpuffar sprider den doft som inleder denna tillbakablick.

Givetvis vill jag, där och då, inte ha något annat i hela världen. Detta troll är viktigare än allt lördagsgodis, alla julklappar och all världsfred och skulle innebära daglig glädje för mig för all framtid. Mor låter sig ”övertjatas”, trollet blir mitt och lyckan är monumental.

Nikotinisten placeras på balkongen där min far hjälper mig att tutta fyr på hans lilla cigarett. Där står han sedan nöjt och bolmar den halva minuten det tar för en trollcigarett att ta slut. I min iver låter jag honom kedjeröka tills giftpinnarna efter tio minuter tar slut. Därefter är han bara ett actionlöst lertroll med spretig frisyr och händerna i fickorna som går samma öde till mötes som alla mina tidigare, lyckobringande, marknadsfynd. Bortglömda som forna ”Expedition Robinson-kändisar”. På botten av någon rörig ”skröffs-låda” bland osorterad lego, plastkrigare och en och annan smurf.

Tillbaka till nutidens korridor. Jag låter näsan styra mina steg i riktning mot doftens källa och höjer förväntansfullt stegtempot då jag ser att dörren till NO-salen står på glänt. Mitt vuxen-jag hoppas innerst inne på ett kärt återseende á la ”springa mot varandra i slow motion på film”. Men där barndomens nikotin-troll borde stå och utöva sin last, pyr i stället en glöd av uppbrunnen papp och plast. (Spontanpoesi!)

Doftsinnet har en överlägsen förmåga att framkalla tydliga minnesbilder.

Den här gången ur en doft som inte varit i närheten av min näsa på 37 år.

Så nära en fungerande tidsmaskin man kan komma.

Glad onsdag!