Månad: november 2015

I

år

vill jag att

 granen ska vara

 Kalle Ankigt välformad

 och mysrysframkallande pyntad

med juleljus, kulor och hela baletten

så provocerande tidigt det bara är möjligt

i det Björkska hemmet på Drakabergas höjder.

Får jag

det,

Anna?

 

 

Idag hängde droppar längst ut på trädens nakna grenar.

Som små juldekorationer.

Vackert i det fula.

De fallna löven börjar övergå från fast form till grötform.

Ultragråa dagar varvas med dagar av korta solbesök.

Var gång man räknar med att solen lämnat oss gör hon comeback. Som The Rolling Stones.

Anna har också gjort comeback. Från ett värmeböljande Sydafrika. För varmt enligt hustrun.

Jag saknar för varmt. Jag längtar efter den tjocka värmen man möts av i dörren en fin högsommardag. Dagar då skugga är hårdvaluta och även badkrukor väljer poolen. Dagar då stränders sand bränner barfotafötter och kallt vatten smakar himmelskt. Dagar som blir kvällar då värmen stannar kvar. Och övernattar. Som en bilburen vän som lägger nyckeln, väljer vinet, lånetandborste och gäststugan.

Den sortens tropikvärme blev vi inte bortskämda med under årets sommar. Samtidigt framgår det tydligt att ångerfulla vädergudar försöker kompensera oss för den bristfälliga sommaren.

Värmen och solen har stannat extra länge i höst vilket jag är vuxet och husuppvärmningskostnads-glad över. Förra helgen dök hon upp i all sin prakt i Frejas spår och belyste stormens blygsamma förödelse.

Jag gick en promenad i solgasset med barnen och föste bort smågrenar från cykelvägen. I ett värmeslagsanfall hängdes täckjackan i en fingerkrok på ryggen. Som en tomtesäck. Min stickade tröja räckte gott i de fjorton underbara graderna vi suckade över i juli.

Övervägande är dock dagar i migrängrå nyans. I dag rörde jag mig, jacklös, över Glimåkra folkhögskolas domäner då retligt mikroskopiskt regn föll och la sig som en hinna över min lätt vaxade frisyr innan det sammanstrålade i rysningsframkallande vaxvita droppar som rann ner längs nacken. Jag har varit frusen sen dess men har man gett sig in i väderleken får man väderleken tåla. Jag väljer ändå att, såhär via bloggen, näthata den lite.

Det blöta gråmörkret kommer nu att härska fram till april/maj då solen och livet återkommer och Gessles sha-la-lallande känns relevant igen.

Pessimistiskt avslut på ett något splittrat väderbabbel.

Ska nu göra mitt yttersta för att hålla bloggen väderfri.

I alla fall fram till månadsskiftet.

Glad måndag!

Lördagsfrukost.

Paris.

Minst 120 personer.

Släckta människoliv.

Livslevande nyss.

Som vi.

Med helg framför sig. Ett andrum från vardagsstress. En helg med nära och kära.

”Gud är stor!” skrek man innan blodbadet.

Teodicéproblem vid frukostbordet.

Vill så förtvivlat gärna höra kloka, genomtänkta, begripliga och tröstande ord.

Finner dem i en sång.

”Imagine” på repeat.

Tack John!

Nu vill jag bara hämta Anna vid tåget.

Åka hem till Drakaberga.

Stänga ute, låsa.

Bara i dag.

Vara samlade.

Alla fyra.

I en varm omfamning.

Samlade och samlade.

Och fortsätta föreställa oss.

Fredagen den 13:e.

Sällan en otursdag för mig.

Datumen får mig, i första hand, att tänka på filmerna man såg som ungdom. En hockeymålvaktsmask-prydd Jason Voorhees hackade hormonstinna tonåringar, sönder och samman, med kniven som Leif Mannerström hackar lök och varje blodbad slutade med att Jason besegrades för att återuppstå i nästa film. Snacka om otur. Fantastiskt dåligt.

Men någon otur för egen del kan jag inte erinra mig om.

Jag trodde att jag hade otur i morse då jag hämtade frukostlektyren och märkte att min bonustidning, Sydsvenskan, fattades. Halvsur gick jag in på nätet för att hitta ett nummer jag kunde ringa. Och vara lite myndigt upprörd. På tidningsbärarnas hemsida informerades jag om att tryckeriet hade haft en hellnight och att tidningen kanske skulle komma. Någon gång. Eventuellt. Jag förstod att om någon hade haft otur så var det i alla fall inte jag.

När jag sedan släppte av barnen på skolan körde jag, för första gången, fel då jag skulle till jobbet. I stället för att köra rakt fram i korsningen, och hundrafyrtio meter senare parkera på folkhögskolan, svängde jag vänster i riktning mot Knislinge och mitt gamla jobb. Jag tänkte ganska omgående: ”Var fan är jag på väg?” och vände redan vid macken. Jag använder bara svordomar i mina tankar ska jag kanske tillägga.

Inte ens med lite god vilja kan väl en felkörning på hundra meter kvala in som otur!? Nej, tvärtom är jag en man med daglig tur. Jag kände så då jag kom fram till min arbetsplats och bara trivdes. Jag omges av begåvade och hjärtevarma medarbetare. En del av dem är kramgoa också. Våra elever är smått fantastiska, glada, ledsna, sams, osams, roliga, begåvade och väldigt mänskliga. Tur att jag får vara där.

Tur också att mina barn är mina barn. Idag då vi handlade på Hasses slängde jag till dem en veckopeng vilket glöms allt som oftast kan jag erkänna. Summan varierar därför och blir lite vad den blir. Två Astridar var (Selma fungerade bättre) blev det och barnen köpte genast ett gäng tuggummin i en automat. De bestämde sig dock att spara det mesta till lördagens godisinvestering.

Vi hade ett ärende till i en butik som inte finns i Glimåkra och körde därför till Broby. Då vi rundade hörnan till Systemet rådde gråväder med stickande novemberregn. Vid ingången satt en man insvept i en smutsig, blöt filt och höll fram en fuktskadad pappmugg. Hans leende kämpade för att nå ögonen, men misslyckades. Barnen stannade upp, tittade blygt på mannen, och frågade mig sedan om de fick lägga sin veckopengsväxel i muggen. Jag blev så omåttligt stolt och rörd att jag bara fick fram en tårögd nickning. Tur att mina barn är mina barn.

Tur också att vi snart äntligen får Anna i retur. I skrivande stund sitter hon och svärfar på flygplatsen i Johannesburg efter ännu en paradisisk resa i underbara Sydafrika. I morgon blir Drakaberga ett paradis då, Sveriges, just nu, mest efterlängtade mamma och hustru återvänder.

Och svärfar/morfar.

Förlåt Uno! Jag höll på att glömma dig.

Otur.

Jag gav mig själv en present idag.

Jag unnade mig en dos gamla arbetskamrater.

Hälsosamt som D-vitamin i höstmörkret.

Får se hur jag mår i morgon. Varannan kramare stretade artigt emot och rosslade fram en ”däsdäppt” varning om att: ”Du får kraba bej bå eged rhisk!”

Men kramade gjorde jag ändå. Hårt och innerligt. Snigelspåren av snor på tröjans axel går bort i tvätten och en eventuell förkylning är ett pris jag är villig att betala. Snapphaneskolans personal är nämligen fantastiska omfamnare.

Själv har jag nog alltid varit en kramande människa. Jag kastar mig om halsen på folk efter fyra minuters bekantskap. Kvinnor som män.

Män är ett kapitel för sig eftersom vi förväntas lägga till den ängsliga trippelklappen i ryggen. En internationell kod som är till för att avdramatisera den känsloyttring vi faktiskt är inblandade i och som betyder: ”Visst kramas vi nu men vi slåss samtidigt också. Lite.”

Motvilliga kramare är nästan roligast att krama. Jag vill liksom omvända dessa isbitar och leda in dem på ”den rätta vägen”. Oftast är de män och eftersom jag, genom åren, har lyckats arbeta bort trippelklappen är jag extra vidrig att krama. På helspänn och med bakåtböjd nacke och bortvänt ansikte håller de om mig som vore jag gödsel. Helt underbart! Givetvis håller jag då kvar lite för länge.

Samtidigt har jag själv råkat ut för kramare som inte riktigt känner av när kramstunden är slut. Som, trots att man själv har släppt greppet, hänger kvar runt halsen som en obekväm och omodernt bred slips. Detta fenomen sker exempelvis om man kommer något för sent till en brakfest. Man är inte riktigt i synk på kramfronten.

Givetvis skickas mina kramar oftast i fruns och barnens riktning. Anna och jag är välsynkade vad gäller kramlust men jag anar en viss nedgång i entusiasm hos vår 10-åriga son. Helst om polarna är i närheten. Tyvärr helt naturligt och något alla föräldrar tvingas genomgå då barn växer upp och tonår närmar sig.

Jag undrar i mitt stilla sinne om något liknande sker i djurvärlden. Om apor i 10-årsåldern slutar klänga på sina föräldrar eller om tonåriga boaormar plötsligt slutar krama mor och far?

Nu ska jag, i brist på fruns bortresta famn, gå och tvångskrama mina stackars barn.

Förutom alla vetenskapligt bevisade positiva fysiska och psykiska effekter kramar ger kan det vara ett vackert sätt att hålla värmen i vinter.

När snö faller.

Kramsnö.

En domedagsprofet och lögnare från Sölvesborg

Han hetsar gärna folk mot folk i tal på stadens torg

Och allt hans flyktingprat

det föder massa hat

mot alla dem som tvingats fly från krig och död och sorg

 

Till flyktingar i annat land han sprider varningsskrifter

Där ”Sverigevännen” dissar oss med lögn och överdrifter

Med pengar från vår skatt

har mannen mage att

utan att fråga, påstå sig ha allas underskrifter

 

Nej, jag vill inte va en del i Jimmies färska blunder

Och lögnarskriften skrev jag sannerligen inte under

Må näsan växa lång

på dig varenda gång

du far med osanning och sprider lögner utan grunder

Jag går.

Barnen rullar på varsin kickboard.

En solig, skrattande och otroligt mild Fars dag-promenad.

Från Drakaberga ner till byn.

Barnen stafettpratar med mig.

I bästa fall.

Stundtals berättas två exakt lika angelägna historier exakt samtidigt.

En i varje pappaöra.

Jag tvingas gå in och bryta emellanåt.

Som en boxningsdomare.

Plötsligt, ur en unik stund av tystnad, levererar Hanna dagens replik:

”Om man matar ankor lever man längre!”

När jag frågar var hon fått det ifrån svarar hon helt självklart: ”Jag bara sa det!”

Tack Hanna! Sluta aldrig att bara säga det!

En filosofisk visdomskaramell att suga på resten av dagen.

God natt!

HOST!

Jag vaknar av en trumhinneinbuktande barnhostning.

Rakt in i örat från cirka fyra centimeter.

Två storm-oroliga barn befinner sig i min säng, fastklamrade på mig som druvor i en klase.

Min nattsömn har varit usel. I överdrivet många sekundmetrar har torkade löv, smådjur och lösa föremål passerat utanför sovrumsfönstret. Vinden har periodvis utstött högljudda parningsvrål i skogen. Mina korta drömmar har varit tydliga men bisarra.

Jag drömde, bland annat, att vi köpte Bamses farmors hus på höga berget. Nalletanten skulle flytta till servicehem och priset var rimligt. Innan stormvindarna väckte mig igen hann jag reta mig på vårt köp eftersom jag kom på att husets läge skulle orsaka en ständig oro för barnen samt att jag förmodligen hade fått hämta alla fotbollar och frisbeen som ramlat över kanten.

Hursomhelst tar jag mig klumpigt upp ur sängen med sömngrusiga ögon och vinglar fram till fönstret för att beskåda stormförödelsen. Allt är synbart som det ska. Enda tecknet på ovädrets framfart är att en vissnad ormbunke som igår stod rakt upp nu ligger längs marken som om den tar betäckning. Och att en av två gummistövlar på altanen har fallit.

Tacksamt ser jag hur stalltakets hängrännor är proppfulla av nedfallna löv. Tacksam för att jag motstod ”lusten” och inte tömde dem igår som jag först hade tänkt. Idag ryker både ormbunken och löven, tänker jag innan jag återvänder till sängvärmen där barnen har börjat röra på sig.

Det är fars dag och då bör ju far ligga snällt i sängen och bli överraskad av barnens gåvor. Barnen springer in på sina rum som jag absolut inte fick närma mig i går kväll. Johan skyller på tidsbrist då han överlämnar sin ofärgade blyertsteckning med budskapet: ”Världens finaste pappa”. Jag försäkrar honom uppriktigt att jag inte hade velat ha min teckning på något annat vis. Världens finaste! Ingen dålig titel.

Hanna har, på Hanna-vis, lagt ner lite mer tid på sin detaljerade teckning. I texten ”Grattis på fars dag” har hon, i bokstävernas vinklar, smugit in färgglada hjärtan som jag roar mig med att räkna. Trettio sammanlagt om man räknar in de hjärtan som faller från ett kärleksregnmoln placerat i bildens övre högerhörn. Underbart.

Jag reser mig sedan, glad i sinnet, för att släppa ut hästar och utlovas samtidigt en god frukost då jag kommer in igen. Hanna tar befälet över det viktiga helgkaffet som alltid består av en extra kopp för långläsning av morgontidning. På vägen ut hejdar hon mig och ber om en grundlig instruktion i konsten att koka kaffe. Johan ”sejfar” genom att ta på sig en förhållandevis enkel uppgift nämligen tidningshämtning i brevlåda.

Jag matar hästar i boxarna och släpper två högar frukost-hö i hagen. Och håller tummar och stortår att vinden inte ska skicka högarna till Lönsboda.

Tillbaka i mitt vindstilla kök slår jag mig sedan ner vid en kärleksfullt framdukad frukost bestående av Hanna-bryggt kaffe och Johan-bredd macka och njuter av att vara far till världens finaste barn.

Glad söndag!

Fars dag i morgon.

Igen.

Jag hoppas på teckningar från barnen. Och kramar. Och att, än en gång, utnämnas till världens bästa pappa.

Jag har själv just en sådan pappa, eller far som han heter i min värld.

Min far blev far väldigt tidigt. Han var 20 år när min storasyster gjorde entré. På bilderna från den tiden ger han ett något klent intryck. Innan hans karaktäristiska mustasch slog sig ner på hans överläpp såg han ut som en liten påg.

Men skenet bedrog. Far var en hårt slitande ung man som gjorde allt för sin lilla familj som snart utökades med den son som sitter här och knappar. Och åtta år senare ytterligare en.

Min far jobbade på brädgård och körde lastbil. Så ofta han fick tillfälle stannade han till och förmiddagsfikade med mor i lägenheten där vi bodde. Att se fars lastbil på parkeringen var som att få en julklapp. Lycklig som en hundvalp sprang jag hem och hoppade upp i hans skitiga knä där han satt vid köksbordet och drack kaffe. Hade man riktig tur kunde man ta ett bett från hans ostmacka med tillhörande sågspånsfingeravtryck. Himmelskt gott.

”BORGMANS BYGGVAROR” stod det på lastbilen som parkerades på den stora boendeparkeringen. Jag minns att jag ibland knallade dit med mina små kompisar för att titta på det gigantiska fordonet. Jag hade en liten vän som gärna skröt om sin far. ”Min pappa kan knocka Muhammad Ali med en hand!” Stolt svarade jag: ”Min far kan köra lastbil!”

Min far var en tålmodig man. Jag lekte ofta ”springa allt vad jag kan inomhus-leken”. Lägenheten vi bodde i erbjöd inga längre löpsträckor. Starten gick i vardagsrummet. Två meter senare äntrade man köket som klarades av på några sekunder innan man sprang i mål på samma plats som loppet inleddes på. Far satt i soffan och ”räknade” min hastighet med ett öga på TV:n.

”Sju komma två!” sa han entusiastiskt. ”Rekord!” skrek jag. ”Jaaa!” sa han och hoppades nog att jag skulle nöja mig med det och avsluta stimmandet.

På lördagar stod morgonradion på och signaturmelodin var en instrumental version av ”Ju mer vi är tillsammans”. Far brukade komma upp, sömnrufsig i håret, glad som en speleman, iklädd T-shirt och kalsonger ur vilka Sveriges smalaste ben stack ut. Ben som året runt behöll sommarens shortssolbränna från halva låret och nedåt och som var kritvita halva låret norrut. Där gick han sedan och pulade med helgfrukosten mummelsjungandes ”Ju mer vi är tillsammans”. En syn för gudarna.

Min far var, och är, fantastiskt snäll. Jag minns hur min syster och jag en gång diskuterade skådespelaren Sam Elliots dragningskraft på kvinnor. Vi hade sett filmen ”Mask” där han spelar en godhjärtad biker. Min systers fina beskrivning av Sam Elliot var: ”Han verkar så snäll. Precis som far.”

Detta får bli min teckning till dig, far!

Det går ingen post från Glimåkra till Trelleborg idag.

Känn dig älskad!

Jo..eeh.

Så här är det!

Älskar att du skyddar barnen från karies genom att äta bort överblivet godis.

Älskar att jag anar vem förövaren var vid det olösta mysteriet då mina födelsedags-Daim försvann spårlöst.

Älskar när du och Hanna, lyckligt leende, rider ut i skogen.

Älskar att du tar minst ett bett på kvällsmackan innan du hinner ner till soffan där mysätandet i själva verket bör ske.

Älskar att du vet att mackbettet provocerar men charmar mig.

Älskar att du säger så genomtänkta och intelligenta saker på våra stormöten på jobbet (trots att jag helst hade velat komma på och säga dem själv).

Älskar dina rutinerade rörelser med mockargrepen då vi sam-mockar i stallet.

Älskar när du förlänger Johans engelskläxa genom att fortsätta prata engelska med barnen resten av kvällen.

Älskar att du varken är kvällsmänniska eller morgonmänniska. Somnar helst tidigt och vaknar helst sent. Är pigg en stund mitt på dagen.

Älskar din röst när du säger: ”Jag tror jag ska ha en kopp te!” och får det att låta som att en kopp te kan skapa fred i världen.

Älskar din leverfläck, snett under vänsterögat.

Älskar att du gav Johan en likadan, snett under högerögat.

Älskar till och med den växande högen av halvanvända kläder som bor i badrummet tills de eventuellt återanvänds. Eller när du, som när ett barn blundar för att inte synas, ställer ner all odiskad disk i vasken för att då är det ordning i köket. Eller att du skaffar ett pingisbord utan att något utrymme finns att uppbringa. Eller kombinationen potatisskal, bestick, kyckling-rens, plastförpackning, blött hushållspapper och äggskal som återfinns i ovan nämnda vask då du har varit kreativ i köket.

Hatar att Sydafrika inte är en grannby till Glimåkra.

Kramar och kyssar!