Månad: november 2015

Såg nya Bond i går kväll.

Ensam. Så som James också hade gjort om Bond-bruden var i Sydafrika

Jag lämnade sedan Borgen i Osby med attityd, hoppade in i Kia:n utan det sedvanliga 40+-stönet som gärna slipper ur mig då jag sätter mig i bilen. Jag drog iväg som en blixt och pressade bilen till 45 på 40-sträckan efter macken.

Nånting händer med mig när jag har sett Bond-filmer sedan Daniel Craig tog över. Jag får lust att skaffa biceps och klä mig i kostym oftare. Och stå bredbent på onaturligt men tufft Craig-vis.

Filmen i sig var underhållande men förutsägbar. Utan att spoila för mycket kan jag berätta att Bond, jätteöverraskande, är tvungen att gå under jorden igen och köra sitt eget race utan sina arbetsgivares vetskap. Han kämpar mot en ärkeskurk som helt saknat omdöme då han anställt sin personal. Jättemånga män med jättefarliga vapen och ingen av dem har lärt sig att sikta. Skurken, som har följt Bond på nära håll, i många år, gör dessutom om det misstag alla Bond-skurkar har gjort hittills. I stället för att bara precis skjuta Bond som han så gärna vill bli av med ställer han en timer på tre minuter innan byggnaden Bond befinner sig i flyger i luften. Om jag var Bond hade jag tänkt: ”Yes! Tre minuter. Det har jag fixat i 23 filmer innan!”

Jag vaknade, hur som helst, i morse, med en kvarhängande attityd och en barnslig lust att leva Bond-liv. Fortfarande ensam eftersom barnen sov hos mormor (kanske inte så Bondigt) ställde jag mig bredbent i badrummet och rakade min haka 007-len. Jag passade på nu när Anna är i Afrika eftersom hon tycker jag är snäppet mindre attraktiv utan skägg. Frukosten blev ett rafflande möte mellan kaffe och ägg innan jag, smidigt, satte mig i Kia:n igen för att köra till Malmö. Efter hundra meter vände jag och körde tillbaka till huset för att kolla om jag hade stängt av kaffekokaren. Något man sällan ser i Bondfilmer.

På motorvägen fastnade jag, som vanligt, i en bilkö utanför Lund. Också sällsynt i Bondfilmer (både bilkö och Lund). I gårkvällens film biljagades han av en buse, visserligen nattetid, genom ett helt bilfritt Rom.

Då jag, på icke Bond-vis, kört fel i 20 minuter hamnade jag framför en dörr som krävde portkod. Äntligen något som kändes lite Bond. Att knappa in den där koden man har räknat ut med hjälp av svårtydda ledtrådar eller som, i mitt fall, stod tydligt utskriven på inbjudan till föreläsningen jag ämnade besöka.

Med dramatisk fingerföring slog jag in koden: 7865. Inget förlösande klick. Nervöst testade jag igen, med samma resultat. Stressat provade jag igen fast med lite mer tryck i fingrarna. Knäpptyst. Desperat, med tårar i ögonen, tryckte jag koden en fjärde gång utan att lyckas (en något tjatig historia det här). Efter mitt femte och sista försök öppnades plötsligt dörrhelvetet och jag kunde ta mig in i sista sekund (likt 007) och slog mig ner för att lyssna på en föreläsare som försökte översätta ”Arbetsmiljöverkets författningssamling” till människospråk.

Efter sex timmar åkte jag sedan hem och pussade på mina vackra barn.

Inte mycket till Bond-liv även om jag tycker att portkod-scenen var en riktig nagelbitare.

God natt!

Ett hushåll.

Två barn.

En man.

En kvinna som huserar på annat håll.

Mannen, som är jag, kommer in genom dörren, föser undan skor och hänger upp jackor som släppts av, just nu, impopulära barn. Muttrar lite, av gammal vana, om att ”det här är sista gången jag plockar upp efter dem”. Yeah right! Det är bara uppvärmning.

Solist i ett hushåll kräver sin man. Det första man, som man, bör göra är att sluta bete sig som man. Anna brukar peka ut att om jag steker bacon så jävlar i hoppet steker jag bacon. Inget annat. Inget förberedande av pastavatten, inget hackande av sallad, inget dukande. Jag steker bacon. Punkt.

     Det funkar inte för solohushållaren. Allt måste effektiviseras. Jag kan till och med planera mina toabesök genom att tänka igenom vad jag kan göra för nytta på vägen dit. Hinner jag inom köket och lämna disk som hämtats från soffbordet? Kan jag ta med min tvätthög för att ägna mig åt en stunds strumpsortering under toabesökets gång? Har jag marginaler till att tömma halva diskmaskinen innan en olycklig tömning sker?

I köket befinner jag mig större delen av icke arbetsplatsförlagd tid. Laga mat, äta mat, plocka undan, fylla diskmaskin, inse att den måste tömmas först, diska felkonstruerade pannor som inte får plats i diskmaskinen, torka av kladdiga ytor och plocka upp geggiga matrester ur vasken. När allt slutligen är klart kurrar magar igen och hela processen börjar om. En modern variant på Sisyfos stenrullande.

När jag inte är gräsänkling brukar vi, ibland, ta tio minuter till att plocka i ordning innan vi TV-sätter oss (eller snarare TV-lägger oss) för kvällen. Och det räcker.

Som solist krävs lite mer än tio minuter. Frikostigt förser barnen mig med nya fräscha hushållsbestyr. Tio minuter blir fyra timmar. Plocka, sucka, plocka plocka, sucka. När barnen, till slut, somnar har jag en chans att komma i kapp.

Kraftlös men med huset i ordning sätter jag mig framför missade nyheter och hinner se vädret innan jag lägger mig, försöker läsa men somnar som en klubbad säl.

Här finns inte utrymme att hushålla med krafterna.

Hela kvällen har jag sprungit fram och tillbaka genom huset tills jag nästan fått håll.

Hushåll.

Jag gick med barnen på lunchrestaurang häromdagen.

Eller snarare sprang. Vi var argsint hungriga.

Bilen fickparkerades James Bondigt och aggressivt och P-skivan ställdes med skakande händer innan vi hastade över gatan till entrén. Blodsockret var knappt mätbart och magen gav ifrån sig Chewbacca-liknande vrål.

Restaurangen hade dukat upp en kaxig lunchbuffé som vi kastade oss över som flugor på gödsel. Allt skulle smakas. Lasagne, grillspett och kycklinggryta med ris slogs om tallriksutrymmet. Jag fick bygga på höjden ungefär som man fått göra på Manhattan. Med hungerstress i benen balanserade jag mitt groteska matberg till ett runt bord där jag och barnen slog oss ner.

När den första gaffeln mat närmade sig mitt gap frågade Hanna: ”Kan du visa mig var besticken finns?”

I stället för att förklara, vilket hade tagit för lång tid, reste jag mig hastigt, sköt ut stolen med knävecken och rusade genom lokalen för att hämta bestick. Ett muntert: ”Jag glömde dricka också!” mötte mig på tillbakavägen och eftersom jag ändå var på fötter tvärvände jag och ruschade som en allsvensk fotbollsspelare under uppvärmning.

Till slut fick jag äntligen sitta och om man säger att hunger är den bästa kryddan var den här maten ytterst välkryddad.

Jag åt mig mätt och lite till och avslutade med en slät kopp kaffe trots att buffén även erbjöd päronkaka med vaniljsås. Belåten och däst satt jag sedan och återhämtade mig när jag märkte en viss nödighet. Jag förklarade för barnen att nu var enda chansen att gå på toa eftersom jag inte ville att de skulle behöva buskkissa i parken som var nästa destination. Nödigast fick gå först och det var jag.

Jag anade oråd redan när jag såg dörren till toan. Den före detta vita dörren var full av fingeravtryck kring handtaget och omgivande dörryta. En dröm för en kommissarie men mindre kul för en proppmätt toabesökare. Innanför dörren, som öppnades med armbågen, möttes jag av ett kaos.

Små toapapperbitar låg spridda över golvet som bar spår av dyngiga gummistövlar. Väggarna pryddes av smutsfläckar som såg ut som om en sotare hade försökt tackla sig ut. Stanken kändes som om Bajamajor haft årsmöte i det begränsade utrymmet. Jag höll andan så länge det gick och övergick sedan till att andas, lätt, med munnen. Trots att jag febrilt försökte övertyga kroppen om att kissnödighet är en myt var jag till slut tvungen att ge efter för trycket. Jag ställde mig på kissavstånd från toaletten och försökte sväva. Gick sådär.

När jag trodde att det inte kunde bli vidrigare blickade jag ner i handfatet. Ett dussintal uppseendeväckande långa brunsvarta hårstrån låg och sträckte ut sig från kanten ner till avloppet. Som om Robert Wells tvättat håret däri.

Det här ska de få höra, tänkte jag och stövlade ut ur toan och gick med bestämda steg mot den trevliga tjejen i kassan, ångrade mig, tackade svenskt för maten och drog med mig barnen ut i friska luften.

”Skulle’nte vi kissa, pappa?”

”Det finns min själ utmärkta buskar i parken!”

Det är långt från Glimåkra till Kapstaden.

10 020 km fågelvägen. Cirka. Jag kunde bara hitta sträckan från Sydafrika till Stockholm då jag gjorde min kärlekskranka research.

Anna är där. Jag är här. Europa och Afrika där emellan.

Autobahn, bergskedjor, medelhav, städer, öknar, savanner.

De första dagarna var inga problem. Jag härjade runt i Trelleborg och träffade kära släktingar och gamla värdefulla vänner. Det var först när vi kom hem till huset som det blev påtagligt.

I sexton dygn ska Anna vara i Sydafrika. En hel värld hemifrån. 16×24= en evighet.

”Det kan vara nyttigt för ett förhållande att få längta efter varandra ibland!” läser jag i ett uttalande av en relationsexpert i någon glättig veckotidning. Han är uppenbarligen ingen expert på vår relation.

Längtan är överskattat.

Det kan väl räcka med den lilla längtan som uppstår då Anna är i stallet. Mer än så är inte nyttigt i vårt förhållande.

Givetvis har jag de två frukterna av vår kärlek att pussa på och hänga med men nånting fattas.

Vi är som Beatles utan John, ABBA utan Björn, Clownen Manne utan banan, TV4 utan Per-nånting eller Ace of Base utan den där storebrorsan.

Jag saknar den älskvärda, kollapsade människohögen, klockan 21, i soffans bästa hörna.

Jag saknar, det överdrivet gulliga men ack så effektiva, röstläget som tas till då hon vill slippa att resa sig från soffan: ”Ja’ e’ lite törsti’!”.

Jag saknar att kommentera en nyhet på TV:n och plötsligt inte få svar från den vackra men blundande människohögen i soffans bästa hörna.

Jag saknar repliken: ”Jag vill släppa ut hästarna i morgon bitti!” som uttalas efter go’nattpussen vid läslampssläckandet.

Och jag saknar den sömndruckna: ”Vill du släppa ut hästarna!?” som uttalas morgonen därpå.

Gulligt och effektivt.

Sån är hon.

Min Afrika-Anna.

1 november.

Solen kämpar febrilt mot diset över Drakaberga.

Diset leder matchen men jag anar stordåd från formstarka solen. Hon har legat under förr.

Trädgården är en sorglig syn denna sorgens helg. Uteplatsens möblemang är delvis inplockat och ensam kvar står ett förtvivlat bord och trycker mot en vägg. Mullvadsjävlarna har vilat sig i form över sommaren. Nu gör de storstilad comeback och högar växer fram som svårartad trädgårds-akne. Ormbunken i hörnan slokar. Brun som tobak.

Jag sitter vid köksbordet efter frukost, Sydsvenskan och två koppar kaffe. Av gammal vana lagade jag en extrakopp trots att min älskade kaffekompis befinner sig i Sydafrika. Gott, men för mycket.

Utanför fönsterpartiet, precis vid trädäckets kant, dyker ett par öron upp. Öron med tillhörande kaninunge som uppenbarligen bor under vår uteplats. Hemvant och tokgulligt rör den sig i spridda småhopp kring sin bostad. Jag leker en stund med tanken på hur jag hade reagerat om öronen var kortare och om svansen, i stället för Lille Skutt-fluffig, var avlång. Och om framtänderna stuckit ut under morrhåren som Freddie Mercurys under mustaschen. Jag misstänker att mitt: ”Aah, så gullig!” hade bytts ut mot: ”ANTICIMEX!!!”

Längre fram i mitt synfält kilar plötsligt en ekorre över gräsmattan. Misstänksam och stressad som en nutidsmänniska tar den sin tillflykt i den lövglesa eken som huserar i trädgårdens ena hörn.

Solen jobbar vidare och framträder nu som en ilsket vit pingisboll i det disgråa. Ge dig inte!

Jag ska snart släppa detta knappande för att gå och mockfilosofera i stallet, rensa löv från hästarnas drickbadkar och lyssna på höstigt Winnerbäck-gnäll.

Sämre kan man ha det.

Bättre också.

Anna kunde varit hemma och Ben and Jerry’s-glass kunde varit nyttigt.

Ha en fin söndag.

50 shades of beckmörkt.

Jag kör hem efter ett vackert besök i barndomsstaden. Mitt sällskap är två halloweengodistuggande barn. Kvällen är svart som lakrits. Bilens helljus ett skämt. Det blir nästan mörkare när jag tänder det.

Varma tankar går till alla de fina vänner jag träffat under dagen. I synnerhet till en av medlemmarna i mitt första band (Vi var en duo och jag syftar på den medlemmen som inte var jag). Vi satt i hans kök, drack gott kaffe, åt billiga tyska chokladkex och varsin glassbåt. Och pratade. Och pratade. Det kändes som om vi hade några missade år att prata i kapp. Han följde mig sedan till kyrkogården och hälsade på min mor. En vacker stund med en vacker vän och jag kan knappt vänta tills vi ses igen.

Tillbaka till hemvägsmörkret. Då vi nästan kört förbi Lund blir det tvärstopp på motorvägen. En gigantisk bilkö står stilla som ett fotografi. Efter en stund börjar medtrafikanter göra en fuling och kör upp mot färdriktningen på närmaste påfart. Jag dras med i den kriminella akten men backar upp, för säkerhets skull. Johan säger lugnt: ”Jag är rädd!” Jag svarar: ”Jag med!” Allt går dock bra och vi genar genom Lund och kommer ut på andra sidan om jättekön.

Hemresan fortsätter och vi lyssnar på en blandad Spotifylista. Det händer något med musik som spelas i bilen vid mörkerkörning. Den blir så makalöst bra. Jag har ett minne av att jag, mitt i natten, sittandes i en bil, hörde Mauro Scoccos ”Nelly” och tyckte den var såå bra. Dagen efter sökte jag den på Spotify, i fullt dagsljus, och det visade sig att det var bilen och mörkret som hade lurat mig. Den var gräslig.

Den alltid underbara liveversionen av U2:s ”Bad” blir i kväll så bra att den borde få någon form av Nobelpris. Kanske i fysik? Den känns i alla fall. Fysiskt. Det kan ha att göra med musikvännen som nämndes ovan. Jag förknippar den starkt med honom och vår fjärran ungdom.

Plötsligt, i mitt krystade helljus, dyker en vägg av Turkisk yoghurt upp framför bilen. Typ. Jag bländar av och återfår en viss ledsyn i halloweendimman som sedan, envist, gör oss sällskap ända till Glimåkra.

Väl hemma maratonborstar jag tänderna på två trötta och sockermätta finingar som jag sedan föser in i säng innan jag går ut och släpper in tre trötta och fodersugna hästar som jag knappast behöver fösa in i boxarna.

Toktrött efter den ansträngande ”på helspänn i dimman på stundtals vildsvinsspäckade vägar” -körningen sätter jag mig ändå i soffan och försöker se ”Indiana Jones och Döds-Kalle” eller vad den heter. Jag väljer dock sängen ganska omgående då Harrison Ford överlever en atombomb genom att stänga in sig i ett kylskåp.

Nu ligger jag här och skriver: Go’ natt!