Författare: daniel

”OOUAAH! Helvetes jävlar!”

En märklig scen utspelar sig framför mig.

Iklädd avklippta jeans och trätofflor hoppar en man i cirklar på ett ben. Han är illröd i ansiktet och håller om sitt vänstra smalben innan han avslutar det underliga hoppandet med att, ursinnigt, vräka in ett gäng brädor i ett garage. Orsaken till hans glödgade vrede är att en trätrappa slarvigt ställts mot den garageport som han öppnat för att kunna göra sin brädleverans och som då välte mot mannen vars smalben fick ta smällen.

Händelsen har cirka 38 år på nacken och mannen är min far.

Sex år gammal sitter jag sedan i min fars lastbil och ser hur hans ansikte gradvis återfår sin normala färg. Efter ytterligare en stund växer det fram ett leende under mustaschen. Ett leende som övergår i skratt. Snart skrattar vi båda två åt det som hänt, trots det skinflådda smalbenet. Far skojar om att garageägaren, medvetet och elakt, hade gillrat en fälla. Han konstaterar också att han aldrig tidigare har utfört en snabbare och våldsammare leverans.

Minnen om min far har sköljt över mig den senaste tiden. Kanske handlar det om att jag själv har varit far i snart tio år och funderar på vad mina barn kommer att minnas.

Själv minns jag:

• hur trygg jag kände mig i min fars närhet,
• hur han bar mig hem efter någon tillställning i grannskapet och hur jag låtsassov för att slippa gå (och för att få hoppa över tandborstningen),
• hur glad jag blev när han, ibland, kom hem från jobbet för att förmiddagsfika,
• hur goda hans ”jobbemackor” smakade när man kröp upp i hans knä och tog några bett,
• hur han hade en Karl-Alfred-stor ”snickarmuskel” på underarmen,
• hur han var finurlig som Skalman då vår gamla Mazdas startnyckel knäcktes och fastnade i tändningslåset och efter några timmars klurande och skruvande startades med hjälp av en knapp i handskfacket,
• hur han, liksom Skalman igen, var beroende av sömn och mat för att inte bli tjurig,
• hur mor var hans mat-och sovklocka och skickade in honom i sovrummet för en tupplur då hon märkte behovet,
• hur han, plötsligt en dag, kom hem med världens coolaste cykel med stort bakhjul och litet fram och med växel på ramen framför sadeln. En modell som Bengt Fahlström i Barnjournalen gapigt beskrev som livsfarlig och att växelns placering skulle göra en hel generation pojkar ofruktsamma eftersom vi, tydligen, ständigt skulle slå pungen i växelspaken,
• hur han försåg mig med en egen liten signaturmelodi i marschtakt med titeln: ”Lilla Danne”,
• hur stolt jag var när jag, under en period, hade likadan jacka som far,
• hur han alltid, även i vuxen ålder, har kallat mig ”fars lille påg”,
• hur han, i en småländsk insjö, tog ett nakendopp och hur hans uppstickande vita skinkor kunde förväxlas med två envist efterhängsna kalkonägg,
• hur fin han alltid var mot mor,
• hur han ofta berättade att han var stolt över oss barn.

Jag är lika stolt tillbaka, far!

Och gör mitt bästa för att min familj ska få ha det så bra som din hade det!

Vi ses på tisdag!

”Då börjar allvaret igen på måndag!”

Känns repliken bekant, någon?

I mitt fall var det min mor som brukade yppa dessa fruktade ord, varje år, någon gång under sommarlovets sista ovärderliga vecka. Hon fortsatte med det även efter att vi, i vuxen ålder, pekat ut den obehagliga traditionen. Fast då med en glimt i ögat.

”ALLVARET”.

Genast började magen knorra av oro.

På den tiden var ”allvaret” skolan. Nu är det jobbet.

Min fru sa något klokt vid förra årets jobbstart. ”Jag har inga problem med att börja jobba. Jag har problem med att sluta vara ledig.” Bevingade ord!

Jag håller fullständigt med. Det kan ju vara riktigt kul att komma tillbaka till jobbet eller, som i mitt fall, börja på ett splitternytt. Problemet är att det förutsätter att det där lediga tar slut.

Att se Bruce Willis slakta terrorister fastän filmen börjar efter 23.

Att sova tills man vaknar (eller flugorna väcker en).

Att klippa gräset eller skita i det (inte bokstavligen).

Att ligga och läsa de där underbara böckerna precis när andan faller på.

Att ta en tupplur när ögonen är trötta.

Att grilla all mat om det så är blomkålssoppa.

Att dricka kallt vitt vin. MITT PÅ DAGEN. EN TISDAG!!!

En annan standardreplik som folk tar till då ledighet håller på att ebba ut är följande: ”Visst är det skönt att komma tillbaka till lite rutiner igen!”

Eh…ja. Om rutinerna ser ut som ovan.

Jag kan väl sträcka mig till att gå med på att barnen behöver sina rutiner. Det börjar märkas att ledigheten har pågått för länge när de bråkar per automatik och helst tilltalar varandra i förolämpande ordalag. De är trötta på varandra. Och på oss.

Anna testade en mildare variant på detta blogginläggs inledande mening. ”Ska det bli kul att börja skolan igen?” Utan betänketid svarade barnen: ”Jaaa!”

Konstiga ungar!

Fattar de inte ”ALLVARET”?

Ha en allvarlig helg!

Vi går i väntans tider.

På måndag får vi besked.

Lyckligtvis är jag helt oskyldig.

Mitt i sommaren blev Anna sugen på att utöka familjen. Med ett föl bör jag väl tillägga. Fantastiska Mysan börjar bli till åren och ett föl från henne blir garanterat ett bra föl. Om hon kombineras med rätt hingst.

Anna satte genast igång att leta efter ”den rätte” på en dejtingliknande sajt på nätet. Kontaktannonsliknande annonser dök upp på sidan med ett hästhuvud (inte som i Gudfadern) i vänstra hörnet. Hingstarnas egenskaper beskrevs i målande ordalag: ”Vacker hingst, mankhöjd 1.80, lugnt temperament och en jävel på att hoppa. Intressen: Äta hö, gnägga högljutt och att betäcka ston.”

Anna föll för ”Eklektich” eller något i den stilen. Hans gener i kombination med Mysans kan tydligen innebära en superhäst. Om befruktning sker. Det finns inga garantier även om veterinären tyckte allt såg bra ut två dagar efter inseminationen. Nästan ”nattagammalt” alltså. Vad kan man se då?

Hursomhelst. Mysan blev alltså inseminerad vilket vår dotter tyckte lät väldigt underligt. ”Ska hon inte ens träffa hingsten? Hur blir hon då kär?” Anna hade gett henne hästversionen av ”blommor och bin-snacket” men utelämnade vissa detaljer. Hannas sista fråga var: ”Hur får de ut ”det där” ur hingsten?” Anna bollade skickligt över frågan till mig men jag backade skräckslaget ut ur rummet och har lyckats undvika ämnet sedan dess.

Nu får vi alltså besked på måndag. Jag tycker att hon har verkat illamående på morgnarna. Och lite tjockare är hon nog även om hon det är svårt att avgöra då hon har drabbats av en viss ”sommarbetesfetma”.

Känns nästan som att man ska få barnbarn.

Håll tummarna!

Glad fredag!

”Jag har inte blivit väckt av en enda fluga den här sommaren!”

Så sa jag till Anna för några dagar sedan.

Att jag aldrig lär mig. Givetvis ska man hålla inne med dylika iakttagelser för så fort man uttalar dem högt är det kört.

I morse då min sömn var som allra viktigast slog de till. Mitt i en dröm om Ted Gärdestads ”Sol, vind och vatten” väcktes jag av ett pojkfinger som petade mig på axeln. ”Pappa! Jag kan inte sova! Två flugor väcker mig hela tiden!” Tappert reste jag mig ur sängen och gick med bestämda, men något vingliga, steg in på Johan rum för att avrätta inkräktarna.

Steg blir gärna lite vingliga då man väcks klockan kvart i sex efter att ha kommit hem halv ett från en spontan tillställning hos de godaste av grannar. En tillställning där sex olika sorters whiskey avnjöts. Den ena rökigare än den andra i stigande skala. Sistaklunken var på gränsen till ett majbål i vätskeform. Mellan de olika whiskeysorterna bjöds det på öl som höll 6,9 % på Richterskalan.

Jag var således inte helt pigg då jag inledde min flugslakt på sonens rum. Någon flugsmälla äger vi inte sedan den förra knäcktes vid en ovanligt furiös avlivning, men med hjälp av ett gummisvärd lyckades jag förvånansvärt snabbt lokalisera flugorna och ta dem av daga.

Att vakna efter en blöt afton kan vara förödande. Hur trött man än är börjar hjärnan högljutt processa föregående kväll som, i ärlighetens namn, inte var så blöt som min text hittills har framställt den. Vid sänggåendet låg jag till och med och facebookade en stund innan John Blund klubbade mig. Jag vet! Man bör inte framföra fordon eller facebooka då man har intagit destillerade drycker men jag gjorde inga inlägg (tror jag!).

Åter till morgonen. Efter att ha försökt koppla av och somna om en lång stund kände jag hur kroppen blev avslappnat tung, hur ögonlocken förblev stängda och hur det kittlade på vänster axel. Helt ogenerat spatserade en flugjävel lite planlöst över axeln för att sedan, efter en kort flygtur, slå sig ner på min hand. Försiktig som när Roger Moore desarmerade en atombomb i ”Octopussy” sänkte jag min andra hand mot min fiende. Då handen befann sig precis ovanför slog jag till. Och missade både fluga och hand. Min precision var, av olika anledningar, inte på topp.

Nu började helvetet. Genast flög flugan och hämtade sin storebror. Med ett avgrundsurr tokflög brorsan, kors och tvärs, genom rummet. Som en hjälmlös 14-åring på trimmad moped. En stund låg jag och hoppades att han plötsligt skulle landa på karateslagsavstånd. Icke! Han började istället flyga in i vår helfigursspegel med återkommande ”suurrr-pock”, ”suurrr-pock”, ”suurrr-pock”. Mordisk for jag upp ur sängen och började härja runt i sovrummet. Helt utan framgång. I stället lyckades jag väcka Anna som, av någon anledning, är immun mot flugsurr. Jag valde till slut att ge upp och lämnade sovrummet, satte mig surt i soffan och skrev detta inlägg.

Under skrivandets gång har diverse flygfän slagit sig ner på min kropp. Fem av dem surrar nu i Nangijala. Yes!

Ha en fin tisdag!

Söndagmorgon.

”Tänk ergonomiskt!”

Repliken är Annas.

Jag har nämligen klätt mig i arbetskläder för att förflytta och trava svärföräldrarnas vedleverans som ligger på deras gräsmatta.

Fruns kryptiska replik leveraras med ett sött leende och en knappt skönjbar bekymmerrynka i pannan. Efter 14 år tillsammans förstår jag att orden, i kombination med ansiktsuttrycket, egentligen säger: ”Lyft med benen och var rädd om ryggen! Du är inte så ung som du tror!”

Ansiktsuttrycket ovan är förresten släkt med det som används då Anna ber om något halvbesvärligt. Då byts bekymmerrynkan ut mot ett antal blinkningar i kombination med det söta leendet. ”Den där koftan som jag lämnade i bilen. Jag tror den hade varit skön nu.” (Blink blink blink blink) Genast reser jag mig från den, förmodligen, jättebekväma stolen på uteserveringen och traskar de tre kilometer vi nyss gick från parkeringen till restaurangen.

Lunchtid.

Efter att ha brottat in två tredjedelar av veden återvänder jag till vårt hus och rör ihop en omelett. En av mina paradrätter. Tyvärr tycker även frun och barnen det är gott vilket innebär en något för liten bit till husets herre varje gång. Efter lunch hoppar vi i träningskläder för att besöka Blå hallen för lite fysisk aktivitet. Till barnen förbereds en hinderbana medan hustrun och jag befinner oss i gymmet. Första gången i ett nytt gym är alltid konstigt. Man går runt lite tafatt och drar i redskapen. Som om man är blyg inför maskinerna. Ett gym måste liksom gås in som ett par nya skor.

Eftermiddag.

     Då vi återvänder är barnen badsugna så de hoppar i badkläder och drar med mig till Trollabadet. Där träffar vi en god vän (och nybliven trebarnsfar) som påpekar att vi, än en gång, dyker när solen gått i moln. Det stämmer faktiskt. Lite som vampyrer. Hursomhelst studsar barnen i vattnet. ”Jättevarmt!”, ljuger de och börjar klättra uppför stegen till den högsta trampolinen. Johan hoppar. Hanna tvekar. Tvekar och hoppar! Underbart! Efter ett uppehåll är hon tillbaka på den högsta och ber mig genast filma med mobilen och skicka till Anna. Som den ansvarsfulla pappa jag är har jag lämnat mobilen hemma för att kunna ge barnen min fulla uppmärksamhet (och för att den behövde laddas). Jag får väl ta och rita en skiss på hur det såg ut och visa Anna.

Kväll.

Hemma igen ger jag mig på den sista tredjedelen av vedhögen. Ryggen är nu trött trots mitt ergonomitänk men snart är den travad (veden, alltså) och jag får en öl av svärfar. Han antyder att han tänker belöna mig för mitt slit en annan dag. Ingen fara, Uno! Ert beslut att skaffa ett tredje barn är min belöning. Varje dag.

Glad sönda’kväll!

Nyss hemkomna.

Välbehållna efter att, uppenbarligen, ha befunnit oss i ett katastrofområde.

Tänk vad nyhetstorka kan göra av ett väldigt blygsamt skalv på västkusten.

Vi befann oss tydligen inte långt ifrån epicentrum av det skalv som Sydsvenskan beskrev som ”kraftigt”. Och kände inte ett skit. Då gungade golvet bra mycket värre då tvättmaskinen centrifugerade i vårt gamla hus.

Annars upplevde vi många ljusglimtar i Göteborg tillsammans med fantastiska vänner.

Störst för mig var väl att få träffa Wilmer Lindauer, son till Sara och Micke Lindauer (född Jynsen). En splitter ny pojke som, utan att ens försöka, charmade mig fuktig i ögonen. Såå himla fin.

Vårt boende, som ordnades av ovan nämnda Lindauers, var en rymlig lånelägenhet, tillhörande bostadsrättsföreningen, som besparade oss tusentals kronor så här i högsäsongen. Här fanns allt som två barnfamiljer kan tänkas behöva. Utom toapapper och diskmaskintabletter. Vi märkte också, något för sent, att lånelägenhetens dammsugare förmodligen inte bytt påse de senaste åren. En kuslig doft av maginfluensa spred sig i den, i övrigt, fräscha lägenheten då vi städade efter oss.

Förutom för att träffa Jynsens avkomma var vi i Göteborg för att roa våra små barn. Givetvis skulle det fröjdas på Lesseberg. Väderappen lovade regnuppehåll klockan tolv men visade sig vara lika pålitlig som Lance Armstrong. I stället för uppehåll verkade duggregnet få förnyade krafter och köandet in till Liseberg blev en blöt historia.

Tappert närmade vi oss den pengahungriga biljettförsäljaren innan vi tog mod till oss och tog ett kontroversiellt beslut. Vi föreslog för barnen att vi skulle skjuta upp fröjdandet en dag. Som vuxen vet man att ett sådant beslut kan vara förödande och att man riskerar att bli lika impopulär som en viltmördande, amerikansk tandläkaridiot. MEN ramaskriet uteblev. Förmodligen var våra barn mätta på att köa till karuseller efter förra veckans Bon Bon land-besök.

Vi lämnade hällregnet och gick inomhus för att betala överpris på Universeum. Så fort inträdet var betalt sprack det givetvis upp och en hånfull sol sken in genom de väldiga fönsterpartierna. Skit samma! Vi tog hissen upp för att, bland annat, beskåda exotiska djur. Som alltid när man ska få se spännande djur syns de inte. En skylt beskrev hur darrålen lever, var den lever och hur den skaffar föda genom att elektrifiera intet ont anande fiskar. I akvariet såg vi absolut ingenting. Klart att fiskarna är intet ont anande när darrålen är osynlig.

Ganska snart blev jag mätt på upplevelser men tokhungrig i magen. Det är lätt att glömma födan då man har fullt upp med att försöka skönja välkamouflerade varelser. Vi bestämde oss för att ta oss till Feskekörka vilket tog minst en timme och adderade ytterligare fall av blodsocker. Nu hör det till saken att jag har kladdfobi och ogillar att äta med händerna. Hursomhelst. Anna skickade ut mig för att paxa ett bord och lovade att snart dyka upp med en massa läckerheter. Våra vänner Fredrik, Hanna och Doris kom först ut med stora formar med laxfilé och smörig potatismos. Jag stirrade avundsjukt på deras mat men sken snart upp då Anna gjorde entré. Med färska, opillade, räkor. Jag blev sur som en 4-åring och påbörjade pillandet demonstrativt besvärad. ”Oj, vad mätt jag blir”, ironiutstrålade jag. En varmrökt lax fiskades (göteborgshumor!) upp ur en av påsarna som tröst och snart var jag faktiskt hur mätt som helst. Det var kladdigt men tokgott. Förlåt, Anna!

Oj! Plötsligt blev jag skrivtrött!

Ha en fin freda’kväll!

HELVETE!

Regn igen!

Efter en innesittardag igår får vi fnatt på vädret och bestämmer oss för att köra till Kristianstad för att beta av den där listan med ärenden som inte är genomförbara i Glimåkra.

Vi kör in i Gallerians parkeringshus eftersom man numera kan parkera där utan att bli idiot på det obegripligt tröga P-systemet. Efter en (enligt barnen) jättespännande nedfärd på rulltrappor utan trappor når vi rätt våning för vårt första ärende. Mobilbyte på Telenor.

Vi tar en nummerlapp och märker att det är långt mellan ”nummerplingen” så vi slänger in lite snabba ärenden under vår väntan. Själv går jag raskt till Ur och (Sean?) Penn för att byta klockbatteri. Fem minuter senare (jag kollade på min, nu fungerande, klocka) lämnade jag butiken med en ovan känsla. Jag har nämligen varit klockfri i ett halvår så det känns lite som att ha en möbel på armen.

Väl tillbaka är det nästan vår tur. Spännande. Jag känner en viss oro. Vilken, förhållandevis, omodern telefon ska de erbjuda oss den här gången när de ser våra prispressade abonnemang? Och hur mycket mer kommer de lyckas lura oss att betala? Iphone 5C tror jag att det blev till slut. Eller blev till slut och blev till slut. Det blev inte. Den var slut. BESVIKEN! ”Det kommer nya i morgon så det är bara att trippa förbi och hämta era telefoner!” Ja, eller hur! Trippa från Glimåkra… Suck!

Småsura lämnar vi Gallerian för andra ärenden. Jag känner hur vinden tar tag i min tjocka kalufs som nu har börjat bli irriterande stor och bestämmer mig för att hålla ögonen öppna efter en drop in-skylt. På så vis slipper jag också undan en del butiker. Alla rätt!

Efter 20 meter ser jag en skylt och lämnar Anna och barnen till sitt öde i butikträngseln. Väl inne får jag genast slå mig ner i frisörstolen men kan inte riktigt slappna av. Jag vet att Madlene har semester och att det vore grymt mot min omgivning att låta håret växa i två veckor till, men jag känner mig ändå otrogen. Är det fel att idka sax med någon annan? Jag lovar att jag bara tänkte på dig genom hela akten, Madde!

Nyklippt och (nästan lika) fin (som vanligt) återförenas jag med min fru och två euforiska barn. Dels har de fått sätta sprätt på besparade veckopengar och dels ska vi styra stegen mot ”Yoggiboost” som har öppnat i Gallerian. Här förser man sig med frozen yoghurt i en pappskål eller snarare i en amerikanskt överdriven papphink. Att yoghurten är low fat spelar ingen hälsosam roll eftersom den är psykopatsockrad och smaksatt med diverse E-nummer. Då man valt yoghurtsmak går man vidare till en buffé av tillbehör att toppa den med. Chokladkross, cockies, dajmkross o.s.v. Helt underbart! Om man nu inte bestämt sig för att vara så himla duktig och försöka vara sund nu när ledigheten närmar sig sitt slut.

HELVETE!

Ha en fin måndag!

Jag älskar hur danskarna använder ordet ”skat” om den de älskar.

Idag har jag varit gift med min skatt i elva år. Ganska länge.

Livstid om man hade varit en välskött tamkanin.

För tolv år och elva månader sedan friade jag till Anna.

Jag var liksom tvungen. Sen tanken väl hade slagit rot förstod jag att jag inte hade något val.

På cykel flängde jag mellan mitt extraknäck på Nautilusgym och guldsmedsaffären på Hansacompagniet i Malmö och roddade med ringarna. Kände mig lite som en agent på sitt livs viktigaste uppdrag. Stort hysch-hysch rådde. Det kändes angeläget att det blev en överraskning för Anna. Jag visste från början att jag ville ha en ganska enkel men vacker ”Sagan om ringen”-ring.

”Vad har hon för fingerstorlek?”

Frågan kom som ett bakslag. Jag hade inbillat mig att det bara var att stövla in i butiken och peka på en ring och därefter cykla hem och trä den på hennes finger.

”Eeh…normaltjockt”, stammade jag och hoppades att det var tillräckligt informativt. Inte riktigt. Till slut enades vi om att jag skulle smuggla med en ring från Annas glitterlåda så att vi hade något att utgå ifrån.

Den 23 augusti hade vi sedan länge bestämt att vi skulle ut och äta. Annas ring var klar. Min var försenad. Jag försågs dock med en lånering så att vi båda skulle kunna ha ringar vid kvällens måltid. Det hade varit min målbild i flera månader.

Då jag hade hämtat ringarna och återvänt till vår lägenhet kände jag mig märkligt lugn. Ända tills Anna kom hem. Hon tog en dusch och jag gick runt i lägenheten och letade efter lämplig plats att ställa mitt livs mest avgörande fråga. Nu var jag plötsligt inte lika lugn. När duschen var avklarad tänkte jag att: ”Nu måste det ske!” Ungefär som att dra av det där plåstret.

Anna, endast iklädd en badrock, leddes in i vardagsrummet till soffan där jag, inom räckhåll, hade placerat ringen i ett CD-ställ. Med ”nervöstorr” mun mumlade jag något om att jag behövde prata med henne. Jag gick ner på knä, fumlade fram ringen, höll den under näsan på henne och frågade om hon ville gifta sig med mig. Knäpptyst i världens två längsta sekunder. Därefter sprack hon upp i ett leende. Fortfarande tyst, så jag frågade med darr på rösten: ”Du vill väl?”, och hon sa: ”Jaaa!” I vårt vardagsrum. Inte i Paris eller på Empire State Building. I vårt vardagsrum. Så oromantiskt tokromantiskt!

Därefter drack vi champagne, gjorde oss klara och svävade i väg på våra cyklar, lyckliga som julaftonsbarn, ut i den varma Malmö-kvällen för vår förlovningsmiddag.

Och svävar gör jag fortfarande.

Varje ögonblick med dig, min älskade Anna.

Tack för ditt jaaa.

Sömnlös igen.

Inte bara jag. Hela familjen ligger och snurrar.

Måste varit mycket energi i den utsökta pajen vi bjöds på hemma hos vackra vänner igår kväll.

Jag försöker grubbla mig till sömns och upptäcker att de riktigt stora tankarna tänks i nattmörkret (eller nattljuset, så här års).

Det första som poppar upp i min nattfilosoferande skalle är den lilla solfilmen som SVT envisas med att visa året runt. Jag tänker att den bara bör visas då Sverige går mot ljusare tider. Annars blir den bara en färgglad variant på den glädjedödare som finns i alla sällskap. Ni vet, den där skitstöveln som, på midsommarafton, måste påpeka att: ”Nu går vi mot mörkare tider!”

Som jag älskade den lilla filmen som barn. Den var ju tecknad! Nu kräver jag ett förbud halva året!

Nästa tanke handlar om ett dilemma som jag tog mod till mig och vädrade i ett herrsällskap i fredags. Jag har länge misstänkt att jag är innehavare av vassa testiklar. Alla kalsonger går nämligen sönder på exakt samma ställe. Om man tänker sig en linje från hjässan och rakt ner genom kroppen så lämnar denna linje kroppen rakt under skrevet. DÄR uppstår hålet! Nu visade det sig att jag inte var ensam om detta problem. Tydligen hade vi alla gått och undrat och lidit på var sitt håll. Manligt grubblande i det tysta. Vilken tur att vi män pratar om väsentligheter ibland. Lättade kom vi fram till att Börje Salming och andra kalsongproducenter helt enkelt har för klen tråd i symaskinen.

En annan filosofisk frågeställning handlar om varför det ibland uppstår en akut klåda direkt under fotsulan? När man, i panik, har fått av sig skon och kan klia är det ändå inte skönt eftersom det kittlar. Märkligt!

Innan jag slutligen somnar grubblar jag på den kanske mest filosofiska frågan av alla. Var börjar svansen på en orm?

Ha en pigg måndag!

Min fru är inne i ett stim.

Ett ”köp och sälj-stim”.

Jag misstänker att dessa stim uppstår ur någon form av ”mitt i sommar’n-rastlöshet”. Något måste hända!

Hon säljer ALLT som är onödigt. Kläder som bara legat i garderoben, gardiner från vårt förra boende, kattmatslagret som känns överflödigt i brist på katt och soffan som ”aldrig har varit rätt i detta huset!”

Det är just hennes soffaffärer jag tänker fokusera på i detta inlägg.

Det började med att jag kom hem efter ett trollabadsdopp med barnen. Anna mötte mig med en ”nånting är på gång-blick”. Hon satte Facebook under näsan på mig och visade mig en bild från en köp och sälj-grupp som hon ingår i. Bilden föreställde två skinnfåtöljer. Två gula skinnfåtöljer.

Min första tanke var att ”de där var väl inte så jäkla fina”, men insåg snart att Anna, på fullaste allvar, ville åka och titta på dem. ”Det ingår en tresitsig soffa också” sa hon entusiastiskt, ”och vi har ju aldrig varit nöjda med den soffan vi har!”

Förvisso. Men att byta ut den mot en sittgrupp som kan förväxlas med påskpynt är väl kanske inte så lysande.

”Jag köper dem inte om jag inte är 100 procent nöjd”, var det sista hon sa innan hon rivstartade bilen med destination Broby. ”Yeah right”, tänkte jag och mindes hennes två katastrofala köksstolsköp. Begagnade stolar ”med vissa skavanker” som köptes, ratades, trycktes in i förrådet, slängdes.

Hon återvände en halvtimme senare med ett osäkert leende. Ett leende som sa: ”Jag har givetvis gjort en affär men jag är inte säker på att du blir 100 procent nöjd!” Samma kväll sålde hon vår gamla fina soffa som hämtades på studs och lämnade plats åt den nya inredningen.

Dagen efter lånade vi ett släp av en provocerande lång bekant. Nervös, lite som på nålar, satt Anna vid min sida under den korta resan. Väl framme välkomnades vi in i en flyttröra. Och där stod DE. Två gula fåtöljer och en gul soffa. Och jag föll pladask! Blev nästan lite kär.

Med en femtonhundra kronor tunnare plånbok och en lättat leende hustru återvände jag till det tomrum som den gamla, förskräckligt fula soffan hade lämnat efter sig.

Där står nu den nya sittgruppen och ler. Rummet har fått ett lyft. Ett stort, gult ansiktslyft.

Fortsätt köp och sälj!

Dina köksstolsfiaskon är förlåtna, Anna!

Glad lördag!