Det är med en stigande oro jag bevittnar TV-serien Jordskott på måndagkvällen. ”Din far hade gjort sig ovän…med skogen” säger en långhårig ICA-Stig dramatiskt och jag blickar oroligt ut mot hagen utanför vårt fönster.
Min oro grundar sig i att jag utförde en fullskalig fogsvansmassaker på våra marker då vi flyttade hit för två år sedan. Motorsågskunnigt folk erbjöd mig visserligen röjningshjälp men jag avböjde. Jag hade nämligen drabbats av fogsvansfeber.
Fogsvansfeber är en åkomma som, i huvudsak, drabbar män och yttrar sig i ett överdrivet, nästan maniskt, intresse för att såga ner saker enbart med fogsvans och muskelkraft (till skillnad från motorsågsinfluensa då man vill kalhygga maskinellt).
Detta ofog (krystat försök till ordvits) drabbade alltså mig vilket gjorde att jag ”went bananas” i våra hagar med fogsvansen i högsta hugg. Elaka nära och kära gav mig smeknamnet ”Fogsvansmannen” men jag bara fnös och tittade kärleksfullt på min älskade fogsvans.
Jag ställde klockan på lediga dagar för att få så mycket fogsvanstid som möjligt. Jag fantiserade om nya användningsområden för fogsvansen. Kokboken ”Matlagning med fogsvans”, nya sporten ”200 meter fogsvans”, radioprogrammet ”I afton fogsvans” och så vidare.
Fogsvansfeber blir man aldrig helt fri från. Den försvinner men återkommer i skog, förlåt skov. Själv blev jag (tillfälligt) botad efter månader av trädslakt då våra hagar fått ett välbehövligt ansiktslyft och fogsvansen kunde återvända till redskapsboden (Vi har ingen sådan men det låter bra).
Nu har det bildats en insjö i en av hagarna som nästan kräver armpuffar på hästarna. Dessutom rev jag mig på en gren sist jag gick genom en annan hage.
Jag kan inte undgå tanken att skogen är förbannad på Fogsvansmannen.