5020 dagar!
Det är rätt många dagar!
Det är fjorton år så när som på 90 dagar!
Så många dagar har jag varit sysselsatt med att vara Annas kille. Jag kan inte komma på en bättre sysselsättning.
Den andra juni 2001 föll jag pladask för Anna och jag fortsätter falla.
Man brukar säga att nyförälskelsens lyckorus gradvis avtar och kvar blir någon form av vardagskärlek. Men jag blir ju nyförälskad för jämt. Senast i morse faktiskt. Då jag, pulandes i köket med vår gemensamma frukost, släppte kaffemåttet och bara smygbetraktade henne då hon gjorde sig färdig för sin arbetsdag. Hon var så otroligt fin och jag kände mig rikast på jordklotet. En känsla av overklighet kom över mig. ”Får jag verkligen ha det så här bra?” Och där stod hon, omedveten om mitt klockarkattstillstånd, och glittrade mitt i vardagen.
Anna har en förmåga att säga precis de ord jag inte ens är medveten om att jag längtar efter att höra. Efter lördagslunchen säger hon med förställd ”så här pratar vuxna-röst”: – Ska vi’nte ha den där koppen kaffe nu?
Eller på en tisdag. – Ska vi ta ett glas vin och sitta och snacka en stund?
Eller när som helst. – Ska vi’nte ta och slödda ner oss i soffan och se en film?
Hur kan jag annat att älska henne?
”And when I’m feelin’ low and blue you always know just what to do” sjunger Eric Clapton i ”Pretty girl” och han tar orden ur mun på mig. Anna har en förmåga att resa mig när jag är nere och det är jag evigt tacksam för. Hon påminner mig om vad jag drömmer om och brinner för och knuffar mig sedan varsamt i rätt riktning.
Hur kan jag annat att älska henne?
Den kanske viktigaste gåvan Anna dagligen ger mig är känslan av att jag är älskad för precis den jag är. Då är det jättelätt att vara man och människa, och att tokälska tillbaka.
5020 dagar som sagt! Tiden går fort när man är lycklig men vi har också hunnit med annat än att bara trånat efter varandra. Två bebisar till exempel som nu börjar bli stora och som i ärlighetens namn är en produkt av vår kärlek. ”De’ e’ klaart att de’ ble’ baaarn” som Stefan Sundström sjunger i ”Amors pilar”.
Genom, de stundtals tärande, småbarnsåren har vi, trots den gränslösa kärleken man känner för sina barn, varit noga med att påminna varandra om att vi är originalet.
Oj! Nu kom Anna hem från jobbet! Gött! Nu skiter vi i detta! Kanske blir det kaffe?!
Glad Kärtorsdag!