Utanför fönstret står våren och blänger in.
Strängt.
Som en störig förälder som tycker att barnet gott kan komma ut och få lite frisk luft hur rolig inneleken än är.
Jag har inte tid. Jag försöker blogga men grubblar.
Igen.
Inneleken är inte så kul.
Bloggare och grubblare är ingen bra kombination.
En grubblare bör ej att förväxlas med en tänkare. En tänkare tänker positiva tankar som för utvecklingen framåt. En grubblare är en svartsynt gnälleröv som hänger för mycket med polaren Jante.
Grubblarperioder har en tendens att sammanfalla med ”sistadagen” av ledighet och en läskigt späckad arbetsvecka i ankommande.
Inte ens en löparrunda på förmiddagen hjälpte i dag. Endorfinkicken uteblev. Det brukar annars vara ett säkert kort när jag är nere i gnällträsket. Jag såg till och med ett rådjur i skogen men tänkte – Det var ett ovanligt fult rådjur!
Då jag startade denna blogg i förra veckan hade jag ambitionen att skriva tänkvärt och underhållande. Idag måste jag ta hjälp av min dotter som i påsk har varit både tänkvärd och underhållande. Hennes första fråga skapade spännande bilder i mitt inre. Den löd: – Pappa! Vad händer om påskharen dör?
Jag ser framför mig en enormt mediabevakad viltolycka och minns inte ens vilket försök till svar som stammades fram. Jag misstänker att Hannas fråga ingår i ett försök att sätta oss föräldrar på pottkanten och sticka hål på logiken i våra krystade tomte/tandfen/påskhare-historier.
Nästa fråga ställdes till Anna då de ryktade hästar och fixade i stallet på långfredagen.
– Mamma! Vad är klockan?
– Kvart över tre, min älskling! Varför det?
– Var Jesus dö nu? Ja, där på krysset!
Tack Hanna, för att dina söta tankar piggade upp en gnällig text!