Klockan tio i förmiddags klädde jag mig i min ”ut och jobba-dräkt”. Den består av en hålig t-shirt, en tröja tidigare känd som ”ungdomströjan” eftersom det står en massa kryptiska saker på den och ett par byxor från HM med ett gigantiskt men strategiskt hål där ingen insyn bör finnas. Jag placerade också en keps på huvudet, mest för att jag har sett andra män göra det och antar att det är så det ska va.
Trots mitt otacksamma projekt, som bestod av att riva ett gammalt uppruttet staket, lyckades jag le mig genom hela processen. Av två orsaker.
Första orsaken var ett underbart minne från gårdagen då ett gäng nyanlända vänner gjorde fest av matmässan på folkhögskolan i Glimåkra genom att dansa arabisk folkdans till ”Cotton fields”. Vi hade knappt mage att sluta spela. Underbart!
Orsak nummer två var tanken på vilket fantastiskt majbål vi kommer att ha i hagen i år med hjälp av ex-staketet. Jag är, som de flesta män, väldigt fascinerad av eld. De’ e’ bara så. I varje man bor en liten pyroman. Det är nog ingen slump att det heter just pyroman. Varför kommer, vanligtvis spis- och ugnsrädda, män fram under grillsäsongen? En chans att få elda förstås!
Vi startade en Valborgstradition för två år sedan och vid båda dessa tillställningar har pyromännen i oss kommit fram och tagit för sig. Ganska tidigt på kvällen börjar festens manliga halva ängsligt blicka ut mot hagen som barn stirrar på julklappar under granen på julafton. ”Måste vi vänta på mörkret?” Spelar ingen roll om man är av grekisk härkomst eller i golvläggarbranschen. Eld är kul även om kinderna svider och ögonbryn och ögonfransar kortas något. De växer ut igen.
Givetvis är det svärfar och inte svärmor som hjälper mig att skvätta bensin på rishögen (inte bilen alltså). Och när tändstickor sedan slängs på står vi där och ler ett unisont, fånigt, manligt leende.
Dessa två tankar hjälpte mig alltså att, leende, göra majbålsmaterial av ett före detta staket.
Glad söndagkväll!