Igår när jag facebookade som värst tyckte jag, lite sådär lagom, synd om en fin vän som replikerade: “Lite syndom mår alla bra av”.
I mitt tillstånd av kronisk ordvits-tourettes uppkom genast begreppet “Syndoms syndrom”.
Ju mer jag tänker på detta nya begrepp desto mer inser jag att jag själv lider av åkomman. Och har gjort sen barnsben.
Jag kan härleda mitt första utbrott av Syndoms syndrom när jag nästan bröt armen då jag var åtta år gammal. När den värsta fysiska smärtan hade lagt sig och armen var i gips började en underbar period då alla i min omgivning tyckte synd om lille jag som nästan hade brutit armen. Det gullipluttades till höger och vänster och jag förseddes med oätbara mängder godis och gåvor (guld, myrra och rökelse) och min fasansfulla cykelolycka vändes till något positivt.
Syndoms syndrom uppkommer i skov efter första utbrottet. Något år efter cykelkatastrofen (eller succén beroende på hur man väljer att se på den) föll jag handlöst 90 cm från taket på ett litet lekhus på en icke EU-anpassad lekplats. Hela mitt liv passerade i revy under fallet men den här gången blev resultatet bara en lätt stukning av handled som lindades med gasbinda av grannfru med sjuksköterskeambitioner. Än en gång ömkades det hejvilt och det var så fruktansvärt synd om mig. Men godiset var gott.
Nu följde en period då jag begärde gasbinda vid minsta skavank. Allt från träningsvärk till förkylning krävde gasbinda.
Men ju äldre man blir desto mindre synd tycker omgivningen om dig. Jag råkade vid ett tillfälle ut för en fruktansvärd arbetsplatsolycka då jag råkade sätta en mattkniv i låret så blodet sprutade. Nöjt haltade jag bort till mina arbetskamrater för lite ömkan men fick i stället höra att jag borde sätta på ett plåster så att jag inte blödde ner golvet. Nu visade sig att såret behövde sys varpå chefen motvilligt och gullipluttlöst körde mig till vårdcentralen där jag syddes med hela TVÅ stygn. Efteråt frågade jag tappert läkaren om jag verkligen kunde fortsätta jobba eller om jag behövde en lång sjukskrivning. Han svarade glatt att jag mycket väl kunde återgå till jobbet omgående. Det enda positiva i den katastrofen blev ett ömkansvärt ärr som tyvärr bara syns då jag bär omodernt korta shorts.
Numera förväntas jag, som familjefar, tappert och Clint Eastwoodskt genomlida alla hemskheter som kan drabba en man, såsom mansförkylningar, spetor och däckbyten. Avundsjukt tvingas man höra på hur hustrun daltar med barnen som slår sig i tid och otid.
Det är synd om mig!
Trevlig helg (trots allt)!
Och tack Lena för inspirationen!