Jag tänker nu redogöra för ett makalöst drama som utspelade sig i vår trädgård på förmiddagen. Ett nästan grekiskt drama med inslag av gammal fiendskap och av ond bråd död. Jag väljer att innefatta en händelse som inte har något att göra med dramat men som kan tjäna som ett litet förspel till själva huvudakten. Som när The Hives var förband till Rolling Stones. Värt att nämna men inte mer.
Jag inledde nämligen morgonen med att skära ett manligt djupt snitt i pekfingret så att ett mindre blodbad uppstod. Frun rusade till min undsättning och placerade genast ett plåster på mitt plågade finger. Ett plåster som genast behövdes bytas eftersom jag nog kommit åt en pulsåder i fingerspetsen. Skakad satte jag mig till bords och åt en stärkande frukost och här slutar förspelet. Håll med om att det var värt att nämna!
Efter frukosten ringer telefonen hela vägen från Trelleborg. Min far undrar hur det står till och jag väljer tappert att utelämna knivolyckan då jag inte vill oroa honom i onödan. Jag sätter mig med telefonen i soffan och slötittar ut på grönskan som exploderar utanför fönstret. Någonstans i konversationen om ditt och datt retas mitt perifera seende av en rörelse. Något annorlunda kräver min uppmärksamhet. Något närsynt och pälsbeklätt. Min ärkefiende. Mullvaden.
Av någon märklig anledning väljer han en promenad ovan jord och befinner sig cirka två meter ifrån mig med vardagsrummets fönsterparti som en skyddande barriär.
Med luren fortfarande tryckt mot örat sliter jag upp skjutdörren och kastar mig mot gräsmattesabotören. Genast börjar han tokgräva sig ner i gräset men jag är blixtsnabbt framme med strumpbeklädd tåspets och lobbar upp honom Zlatanlikt på gräsmattan. Där och då har jag ingen tillgång till ett tillhygge varpå jag försöker mig på en halvhjärtad stampning på min motståndare.
Under en väldigt kort stund drabbas jag ett dåligt samvete. Om han hade valt en annan trädgård att förstöra hade vår fiendskap aldrig uppstått och vi hade kunnat samexistera utan bekymmer. Men när jag blickar ut över vårt kraterfyllda månlandskap till gräsmatta inser jag att kampen måste fortsätta och avslutas.
Hustrun förser mig med en liten kvast med vilken jag försiktigt förpassar honom till de sälla jaktmarkerna.
Flåsande sätter jag mig på en trädgårdsstol och inser att min far kunnat följa hela dramat i direktsändning via telefonlänk. Utan att tänka på det hade jag refererat hela händelseförloppet med en så dramatisk inlevelse att min far jämförde mig med Lennart Hyland och hans hockeykommentarer på 50- och 60-talet.
Nu ska jag, helt odramatiskt, tvätta bilen.
Ha en go’ söndag!