Efter en arbetsvecka i ett tungsint ”Ingmar Bergman-tillstånd” planterar Anna ett lyckofrö i mig på morgonen. Hon är fantastisk på att hämta mig från de svarta hål jag har en tendens att klampa ner i gång på gång. Hon konstaterar att det nu är dags för lycka, och det fungerar.
Jag unnar mig en promenad på grusvägen mot Gamlarp med min märkliga Spotify-lista sjungandes i öronen via Johans utmärkta skypehörlurar. Solen skiner och jag njuter av grönskan medan jag sicksackar mellan kopparormar som, med risk för liv och lem, lapar sol på vägen. Plötsligt dyker ”Lilla vackra Anna” med Göran Fristorp upp i lurarna och jag kastas tillbaka i tiden till någon lördagmorgon i min barndoms ständigt pågående sommarlov. Min fantastiska far knallar omkring i kallingar och nynnar muntert på låten i fråga och jag minns hur livet kändes lätt att leva. Jag älskar musikens förmåga att öppna upp en portal till svunna tider.
Nästa låt är en Winnerbäck-låt (Vem som helst-blues) och, i mitt pågående lyckotillstånd fascineras jag av hans konsekventa svartsyn men ger mig fan på att jag, vid första tillfälle som ges, ska kidnappa honom, binda honom på en stol och kittla honom tills han skrattar. Det skulle han behöva. Men han är en älskvärd gnälleröv.
”Jag borde förstås vetat bättre” med Gyllene Tider drar igång och jag påminns om hur jag nyligen, än en gång, fick försvara Per Gessle. Jag är förtjust i Gessles svenska låtar, vilket jag vägrar att skämmas över. Låtarna gör mig glad och GT är ett fantastiskt live-band. De flesta musikintresserade i min omgivning rynkar på näsan om man nämner Gessle. Det är uppenbarligen skamligt att lyssna på honom. Många försöker också, med gnällig röst, härma Gessle och på annat sätt förlöjliga honom. Jag såg en intervju med hans producent som misstänkte att Pers framgång beror på ”hans missbildade stämband”. Ingen gillar Gessle, men ändå har han sålt fler skivor än det faller regndroppar i Dublin. Märkligt!
Då min promenad närmar sig sitt slut möts jag av en cyklande mamma med väl inslaget barn i overall bak på cykeln. En sån där stel barnoverall där barnets armar står rakt ut, omöjliga att böja. Hursomhelst besvarar mamman mitt ”hej hej-leende” med ett ”fattar du hur fint vi bor-leende” och jag ler mig hela vägen hem.
Trevlig fredag och le nu för fan!
Annars kommer jag och kittlar er!