En period av avsked ligger bakom mig.
Men också av möten med nya och gamla bekantskaper.
I fredags tog jag farväl av min nia. Ett gäng som jag varit klassföreståndare för i tre år. Tre år av toppar och dalar, av tonårs- OCH 40-årsångest, många skratt men också sorg. Den klart tuffaste klassföreståndartiden för mig, av olika skäl, men vilka fantastiska ungdomar. De glömmer jag aldrig.
I fredags åkte vi också ner till Trelleborg för att gå på min systerson Alex student. En alldeles underbar kväll då jag återsåg en hel hög med människor jag inte träffat år och da’. Kusinen Nettan som fortfarande kallar mig sin snyggaste kusin. Klasskompisen Henning från grundskolan som visade sig vara minst lika trevlig som jag minns honom. Han hade, liksom jag, gift sig med en Anna som också var en fröjd att träffa. Och mitt i allt detta springer min syster omkring och är en fantastisk värdinna. En höjdarkväll!
På lördagen tog vi oss hem till Glimmen igen eftersom jag skulle vara ljudtekniker till Gösta Linderholm på söndagförmiddagen. Ett gig som jag i ärlighetens namn såg som en grej för mycket i en extremt stressig tid.
Mitt i mitt riggande dök plötsligt Gösta upp och visade sig vara en alldeles förträfflig människa. Toktrevlig och full av anekdoter om sitt liv som artist. Under soundchecken fick jag ta del av hans, mer eller, framförallt, mindre rumsrena, minnen från turnéer under 70-talet och när ljudet väl ”satt” hade jag svårt att slita mig från denna motsatts till energitjuv. Mycket inspirerande!
Något dyster återvände jag till Trelleborg på måndagen för ett avsked. Förra veckan dog min vän Sebastians far, Tommy. Veckan innan ringde Sebban och berättade att Tommy önskade att jag skulle sjunga på hans begravning vilket jag såg som en ära. Tommy var en man som öppnade sitt hem för oss festglada 20 +-are och deltog själv helhjärtat i festen. Ömsom dansandes, ömsom sittandes vid soffbordet delandes med sig av sin livsvisdom genom fängslande anekdoter (liksom Gösta) och ömsom skrålandes med i de allsånger vi sjöng till akustisk gitarr.
På begravningen sjöng jag Dylans ”Blowin’ in the wind” som säkerligen också sjöngs i Tommys hus i Gislöv under de goda feståren. Stämningen var givetvis inte lika uppsluppen men begravningsakten blev, för mig, ett ljust minne och ett fint avsked av en strålande man. Även här återsåg jag gamla fina vänner som var, mer eller mindre, desamma efter alla dessa år.
Idag tog jag ett avsked av min älskade arbetsplats efter tio och ett halvt år. I ärlighetens namn är det kanske inte arbetsplatsen jag älskar utan mina jättefina vänner som jobbar där. Dessa kollegor har funnits i min närhet under de mest händelserika åren i mitt liv. Två gånger har jag åkt i väg för att återvända en bebis rikare. En gång har jag åkt iväg för att återvända i sorg efter förlusten av min mor. I tio och ett halvt år har jag delat vardagen med mina vackraste vänner. Vänner som har gett mig så mycket mer än de kan ana. Jag är evigt tacksam för er!
Snart är det nog midsommar! Jag vaknade i morse med en kudde i famnen i nån form av dragspelsposition. Ungefär som det borde se ut om Benny Andersson däckar med sitt instrument.
Tänkte bara att jag ville lätta upp ett delvis tungt blogginlägg!
Glad tisdag! Sov gott!