Framför mig på TV-skärmen, via DVD-spelaren, står en åldrad och underbar Tom Petty med sina Heartbreakers och är så där fantastiska så kryper gott längs ryggraden. Jag blir nästan religiös!
DVD-valet är helt och hållet på grund av en av mina finaste vänner, Micke Lindauer, född Jynsen, som jag tänkt osunt mycket på idag. Han var nämligen den som stack skivan ”Full moon fever” under näsan på mig i slutet på 80-talet. En skiva som fortfarande känns fräsch, förbluffande stark och som öppnar en portal till våra gemensamma ungdomsdar.
Den osunda tankeverksamheten grundar sig i att han, och därmed jag, går i väntans tider. Micke och fantastiska Sara befinner sig i den där märkliga och unika situationen då en bebis har börjat resan ut. Som vän sitter man och stirrar på telefonen och hoppas att junior är snäll mot Sara.
Två gånger har jag själv stått där. Första gången tafatt och nervös. Andra gången tafatt och nervös. Och all form av omvärld är som bortblåst. Vardagliga kroppsfunktioner som hunger och kissnödighet försvinner. Tidsbegrepp ställs på ända. En timme rusar fram, nästa sniglar sig fram. Och där står man och försöker vara värdefull, och är det förmodligen. Men alla gör sin resa och jag har absolut inga råd att komma med. Jo, förresten! Andningen är tydligen viktig men det är den väl alltid.
Jag är hursomhelst lycklig över det mina fina vänner ska få uppleva och ser fram emot att våldgästa dem i den märkliga bebisbubbla de snart kommer att befinna sig i. Ser fram emot att gosa med en liten vacker grabb som man kan återlämna till föräldrarna när det sprakar i blöjan och sedan åka hem och sova en hel natt.
Fortsätter lyssna på Tom! ”Free fallin’”! Ja, ungefär så känns det, Jynsen!
Ha en go’ lörda’!