”Måste den lille skiten va’ me’ i vårt lag!?”
Så inleddes, och avslutades, min fotbollskarriär. Jag var sex år och kort men söt. Detta hjälpte föga då TFF:s knattelag tränade. De längre, fulare och sportintresserade grabbarna visade ingen pardon då jag snubblade fram på planen. Jag var i vägen.
Klart att jag var hopplös på fotboll. Mina intressen var lördagsgodis, Bamse och att springa runt i pyjamas och vara hemligt kär i Madicken och Agneta Fältskog.
Jag följde gladeligen med min far till Gislövs IF:s hemmamatcher men ägnade större delen av matcherna åt att försöka få i mig den 33:a Jolly Cola man bjöds på varje gång. Far ägnade matcherna åt att snacka skit med gubbarna på bänken. Sport var helt enkelt inte särskilt viktigt i mitt bardomshem.
När man blev äldre förväntades man hålla på något engelskt fotbollslag. Jag minns att jag tyckte alla lag hade Robin Hood-namn som Nottingham och Sherwoodskogens IF, typ. För att kunna hålla på ett lag krävdes dels fotbollsintresse och dels ork att plåga sig genom noll-noll-matcher i Tips-extra på lördagar. Inget för mig alltså.
Jag följde ofta med kompisar på fotbollsmatcher och höll med om att ”de’ va’ för fan offside!” även om jag inte begrep regeln.
Jag är nästan märkligt ointresserad av sport. Män i min omgivning jublar när OS drar igång. Själv går jag hellre till tandläkaren än ser en klotformad polack svinga en slägga jättelångt. Fotbolls-VM har jag försökt engagera mig i men inser varje gång att ingen från landslaget-94 spelar längre.
Det har gått så långt att jag börjat misstänka att jag drar olycka över de mästerskap jag bevittnar. Flera gånger har jag läst om stora svenska framgångar i olika sportsammanhang och bestämt mig för att slå mig ner och njuta av finalen. Med samma miserabla resultat varje gång. 90 minuter äldre sitter jag och ser hur vuxna och överbetalda landslagsspelare, gråtande, byter sina svettiga matchtröjor med jublande motståndare (ofta tyskar/or).
Tills igår i alla fall.
Inte ens mitt matchbevittnade lyckades jinxa U21-finalen. Flera gånger funderade jag på att gå och lägga mig för att hjälpa killarna på traven men kunde inte riktigt slita mig trots att jag har en spännande biografi om Kiss (rockgruppen, alltså) på nattygsbordet. Efter världens längsta match lyckades en svensk tonåring rädda en boll mer än den andre stackaren och jag log.
I en halv minut älskade jag sport. Sen gick jag och la’ mig.
Gla’ onsda’!