Det började med en guldfiskdamm hos en morbror i Trelleborg.
En nyfiken tvåårig version av mig blev lite väl närgången och slutade i pölen med huvudet ner och benen upp innan min mors blixtsnabba ingripande återförde mig till den oblöta världen.
Två år senare lekte jag vid strandkanten då en gigantisk Trelleborgsvåg drog ner mig på 20 centimeters djup med en salt kallsup Östersjö-vatten som följd. En kallsup, en insikt om att vatten inte bör inandas och en livslång vattenskräck. (Jag skrev först vattuskräck men säkerhetsgooglade och fick lära mig att det är ett ålderdomligt ord för rabies.)
Efter erfarenheterna ovan höll jag mig helst på torra land vilket gick bra ända tills vi började skolan och skulle simundervisas på badhuset.
En badtant höll koll så att vi duschade oss riktigt rena innan vi skulle i det räliga bassängvattnet. Tvättandet avslutades med en ishavskall dusch för att bassängens vatten skulle kännas varmare (tror jag). Helt onödigt eftersom första halvtimmens undervisning skedde på bassängkanten. Jag kände direkt att det här med torrsim var något för mig. Det är förresten fortfarande min starkaste gren inom simningen.
När vi sedan tågade i det iskalla 25-gradiga vattnet märkte korta jag att jag med nöd och näppe bottnade. Jag drog mig instinktivt till den grundaste delen av bassängen och fann en trygg metallstång jag, krampaktigt, kunde klamra mig fast vid.
Volymen steg då mina 7-åriga klasskompisar började tokleka i vattnet. Vissa hoppade från kanten och andra försvann under vattenytan för att, glada, dyka upp en evighet senare. Själv var jag livrädd och förstod ingenting.
Efter några ångestfyllda badhusbesök tog jag mod till mig och testade det här med att ha huvudet under vattnet. Då mina öron hörde det speciella ”under vatten-ljudet” kom paniken som ett brev på posten och min näsa bestämde sig för att försöka dra in syre. Det gick sådär. Frustande och hostande kom jag fram till att ”det där med huvudet under vattnet ska vi väl ta och skita i!”
37 år senare bor jag ett stenkast från Trollabadet och har två badglada barn vilket känns bra. Själv sitter jag gärna med en bok och lästittar på barnens vattenkonster. Det händer till och med att jag själv tar ett dopp. Via trappan går jag försiktigt ned i bassängen och skvätter vatten i håret för att folk ska tro att jag har dykt i. Jag simmar sedan en längd, bröstsim, med huvudet högt över vattenytan och återvänder sedan till min trygga brassestol där risken för kallsupar är minimal.
Sval natt önskar jag eder alla!