Söndagmorgon.
”Tänk ergonomiskt!”
Repliken är Annas.
Jag har nämligen klätt mig i arbetskläder för att förflytta och trava svärföräldrarnas vedleverans som ligger på deras gräsmatta.
Fruns kryptiska replik leveraras med ett sött leende och en knappt skönjbar bekymmerrynka i pannan. Efter 14 år tillsammans förstår jag att orden, i kombination med ansiktsuttrycket, egentligen säger: ”Lyft med benen och var rädd om ryggen! Du är inte så ung som du tror!”
Ansiktsuttrycket ovan är förresten släkt med det som används då Anna ber om något halvbesvärligt. Då byts bekymmerrynkan ut mot ett antal blinkningar i kombination med det söta leendet. ”Den där koftan som jag lämnade i bilen. Jag tror den hade varit skön nu.” (Blink blink blink blink) Genast reser jag mig från den, förmodligen, jättebekväma stolen på uteserveringen och traskar de tre kilometer vi nyss gick från parkeringen till restaurangen.
Lunchtid.
Efter att ha brottat in två tredjedelar av veden återvänder jag till vårt hus och rör ihop en omelett. En av mina paradrätter. Tyvärr tycker även frun och barnen det är gott vilket innebär en något för liten bit till husets herre varje gång. Efter lunch hoppar vi i träningskläder för att besöka Blå hallen för lite fysisk aktivitet. Till barnen förbereds en hinderbana medan hustrun och jag befinner oss i gymmet. Första gången i ett nytt gym är alltid konstigt. Man går runt lite tafatt och drar i redskapen. Som om man är blyg inför maskinerna. Ett gym måste liksom gås in som ett par nya skor.
Eftermiddag.
Då vi återvänder är barnen badsugna så de hoppar i badkläder och drar med mig till Trollabadet. Där träffar vi en god vän (och nybliven trebarnsfar) som påpekar att vi, än en gång, dyker när solen gått i moln. Det stämmer faktiskt. Lite som vampyrer. Hursomhelst studsar barnen i vattnet. ”Jättevarmt!”, ljuger de och börjar klättra uppför stegen till den högsta trampolinen. Johan hoppar. Hanna tvekar. Tvekar och hoppar! Underbart! Efter ett uppehåll är hon tillbaka på den högsta och ber mig genast filma med mobilen och skicka till Anna. Som den ansvarsfulla pappa jag är har jag lämnat mobilen hemma för att kunna ge barnen min fulla uppmärksamhet (och för att den behövde laddas). Jag får väl ta och rita en skiss på hur det såg ut och visa Anna.
Kväll.
Hemma igen ger jag mig på den sista tredjedelen av vedhögen. Ryggen är nu trött trots mitt ergonomitänk men snart är den travad (veden, alltså) och jag får en öl av svärfar. Han antyder att han tänker belöna mig för mitt slit en annan dag. Ingen fara, Uno! Ert beslut att skaffa ett tredje barn är min belöning. Varje dag.
Glad sönda’kväll!