”Jag har inte blivit väckt av en enda fluga den här sommaren!”
Så sa jag till Anna för några dagar sedan.
Att jag aldrig lär mig. Givetvis ska man hålla inne med dylika iakttagelser för så fort man uttalar dem högt är det kört.
I morse då min sömn var som allra viktigast slog de till. Mitt i en dröm om Ted Gärdestads ”Sol, vind och vatten” väcktes jag av ett pojkfinger som petade mig på axeln. ”Pappa! Jag kan inte sova! Två flugor väcker mig hela tiden!” Tappert reste jag mig ur sängen och gick med bestämda, men något vingliga, steg in på Johan rum för att avrätta inkräktarna.
Steg blir gärna lite vingliga då man väcks klockan kvart i sex efter att ha kommit hem halv ett från en spontan tillställning hos de godaste av grannar. En tillställning där sex olika sorters whiskey avnjöts. Den ena rökigare än den andra i stigande skala. Sistaklunken var på gränsen till ett majbål i vätskeform. Mellan de olika whiskeysorterna bjöds det på öl som höll 6,9 % på Richterskalan.
Jag var således inte helt pigg då jag inledde min flugslakt på sonens rum. Någon flugsmälla äger vi inte sedan den förra knäcktes vid en ovanligt furiös avlivning, men med hjälp av ett gummisvärd lyckades jag förvånansvärt snabbt lokalisera flugorna och ta dem av daga.
Att vakna efter en blöt afton kan vara förödande. Hur trött man än är börjar hjärnan högljutt processa föregående kväll som, i ärlighetens namn, inte var så blöt som min text hittills har framställt den. Vid sänggåendet låg jag till och med och facebookade en stund innan John Blund klubbade mig. Jag vet! Man bör inte framföra fordon eller facebooka då man har intagit destillerade drycker men jag gjorde inga inlägg (tror jag!).
Åter till morgonen. Efter att ha försökt koppla av och somna om en lång stund kände jag hur kroppen blev avslappnat tung, hur ögonlocken förblev stängda och hur det kittlade på vänster axel. Helt ogenerat spatserade en flugjävel lite planlöst över axeln för att sedan, efter en kort flygtur, slå sig ner på min hand. Försiktig som när Roger Moore desarmerade en atombomb i ”Octopussy” sänkte jag min andra hand mot min fiende. Då handen befann sig precis ovanför slog jag till. Och missade både fluga och hand. Min precision var, av olika anledningar, inte på topp.
Nu började helvetet. Genast flög flugan och hämtade sin storebror. Med ett avgrundsurr tokflög brorsan, kors och tvärs, genom rummet. Som en hjälmlös 14-åring på trimmad moped. En stund låg jag och hoppades att han plötsligt skulle landa på karateslagsavstånd. Icke! Han började istället flyga in i vår helfigursspegel med återkommande ”suurrr-pock”, ”suurrr-pock”, ”suurrr-pock”. Mordisk for jag upp ur sängen och började härja runt i sovrummet. Helt utan framgång. I stället lyckades jag väcka Anna som, av någon anledning, är immun mot flugsurr. Jag valde till slut att ge upp och lämnade sovrummet, satte mig surt i soffan och skrev detta inlägg.
Under skrivandets gång har diverse flygfän slagit sig ner på min kropp. Fem av dem surrar nu i Nangijala. Yes!
Ha en fin tisdag!