Hos mor

Jag lånar en cykel. En damcykel. Kanske Din?

Sadeln något för låg men, i övrigt, en sköncyklad cykel.

Jag sätter av i gamla hjulspår. Gator och vägar som cyklats otaliga gånger under uppväxten.

Trelleborg visar sig från sin allra vackraste sida. En varm sensommardag, lördag, torgdag.

I torgvimlet nickar ett halvbekant ansikte lite osäkert åt mitt håll. Halvbekant eftersom fåror, extrakilon och grått hår försöker gömma det ansikte jag minns från barndomen. Jag nickar tillbaka och vi förenas i ett bekräftande leende. Ett leende som säger: ”Ja, du såg rätt. Det är jag!”

Från torget cyklar jag norrut i riktning mot kyrkogården. Jag stannar till i blomsteraffären. Vill inte komma tomhänt.

Kyrkogårdens grönska är nästan bländande där jag leder cykeln genom allén. Julis utskällda regninferno är härmed förlåtet.

Marktäckande grönska inramar Din sten. Inskriften är lika overklig som sist. Den berättar att Du funnits. När Du började. När Du slutade.

Men Du finns ju. Fast inte här.

Jag slås än en gång av vilken vacker plats Du och far valde. En vacker plats att gråta på.

En fantastisk liten bukett står redan i den enda tillåtna vasen. Lite laglöst trycker jag ner en extravas bakom den liggande stenen och placerar min bukett i den.

Jag sätter mig på huk en stund, lägger handen på den varma stenen och bejakar tårarna. Intensiv sorg sköljer över mig. Det var ju inte så här det skulle vara.

Jag minns att jag nästan blev förvånad när våren och sommaren kom efter att Du somnat in. Att allt hade mage att fortsätta rulla på. Nu är det nog snarare en tröst. Vi går vidare. Liv måste levas, men som vi saknar Dig.

Jag samlar ihop mig och blompappret. Reser mig och lämnar Din grav. Vänder mig om sådär som man gör när man inte riktigt vill gå.

Då jag återvänder till föräldrahemmet ser jag Dina älskade barnbarn i den blomstrande trädgården. Jag ser far och Anna.

Där är vi.

Där är Du.