WROOOOOOM!
Vår fantastiska Johan fyller 10 idag!
Hade jag varit det minsta djup kunde det inledande wroooooomet syfta på hur snabbt de tio åren har gått. För det har de. Gått snabbt alltså.
I stället syftar wroooooomet på det ljud jag oroligt avlyssnar då jag skriver detta. Vi valde nämligen att överraska Johan med det som stod överst på önskelistan: En fyrhjulad motorcykel.
Vi överraskade inte bara Johan utan även oss själva. Som ängsliga, ibland nästan överbeskyddande, föräldrar känns presenten något oväntad. Och oroande. Som att ge en morakniv till en tvååring.
Nu blåser han fram genom trädgården. Stor hjälm, liten kropp. Med syrran därbak som en snacksalig ryggsäck. En skrattande sådan. Snabbare för varje runda. Hur tänkte vi egentligen, Anna?
Om jag försöker bortse från den samarinkrävande oron i magtrakten kan jag glädjas åt barnens lycka. Det finns inget som slår barnjubel och fyrhjulingen visade sig kunna glädja båda barnen. Samtidigt! Två glada flugor i en smäll (även om ordet smäll inte känns helt ok under rådande omständigheter).
Nu ser jag hur barnen hoppar av ”vidundret”. Båda två ser hela ut. ”Ska ni inte köra mer?”, säger jag överlycklig och lättad. ”Snart! Ska bara hjälpa mamma att baka! Sen ska jag köra själv!”, säger 10-åringen.
Precis när min mage hade lugnat sig.
Tänkte avsluta detta inlägg med två färska, blivande klassiker från citatmaskinen Hanna Björk.
- I ett samtal med brorsan om olika lärare frågade Hanna: ”Är det hon som har kolakakssmethår?”
- På min fråga om vad Hanna hade ätit till lunch i skolan blev svaret: ”Det var nån sorts kycklinggryta med riktig kyckling. Inte sån kyckling gjord på gris!”
Grattis till Joppe!
Nästa år får du en kofta!