Söndag.
Huset tomt. Fru och barn på Österlen. Lådbilsrally.
Saknar dem.
En viss ”kräftskive-migrän” dunkar i skallen. Tack för den M och M. Skivan alltså. Fantastisk mat utöver ”skalbaggarna” som jag, i ärlighetens namn, inte är ett jättefan av. Och, nä, Jenny! Kräftor och Turkisk peppar är ingen lyckad kombination.
Igår hade vi också ett släktkalas för vår Joppe. 10 år. Speciellt.
Anna och jag har haft en del ”tänk vad vi gjorde för 10 år sedan”-samtal de senaste dagarna.
För 10 år sedan mådde jag ungefär som nu. Kvällen innan hade jag druckit whiskey, dammsugit, lyssnat på Peter Lemarcs ”Älskad från första stund” och gråtit. Samtidigt. Jag vaknade sedan ensam i vårt hus eftersom Anna, som jag hade spenderat all vaken tid med i fyra år, hade nya prioriteringar. Vår lille son. Orsaken till de gråtna glädjetårarna ovan.
Två dygn tidigare hade jag upplevt den märkligaste dagen i mitt liv.
Helt odramatiskt gick vattnet och små, söta värkar dök upp var femte minut. Söta skriver jag för att värkarna verkade (!) söta om man jämför med vad som komma skulle. Vi har en bild på en muntert yoghurt-ätande Anna sittandes på förlossningssängens kant innan helvetet brakade loss. Hon ryser när hon ser den bilden. Tänk vad hon/vi inte visste då.
Upplevelsen som sedan följde är både unik och universell. Hur många män har inte, tafatt, stått och fumlat med lustgasmunstycket och försökt stötta någon som är ostöttbar. I det läget dök frågan upp för första gången. En fråga som skulle upprepas några gånger varje dag i tre månader: ”Va’ fan har vi gjort!? Vi som hade det så bra!”
Jag minns att jag stod där i salen och försökte klura ut lösningar medan Anna lustgasade sig för glatta livet. Vid ett tillfälle röt hon till mig att jag skulle trycka på ”kalla hit personal-knappen” eftersom smärtan var olidlig. Med manlig handlingskraft kastade jag mig över knappen för att i nästa stund bli utskälld av Anna för att jag gjorde som hon ville. Hon läxade sedan upp mig och förklarade att jag skulle peppa henne i stället för att hela tiden göra det hon sa till mig att göra. Eeeh…okej…
En märklig manick sattes i min hand. En sladd ledde till ett bälte med elektroder som placerats kring Annas mage. Min uppgift blev sedan att elektrifiera Anna då värkarna kom. Barnmorskan påstod att det skulle vara smärtlindrande för Anna, men jag genomskådade henne. Givetvis var apparaten till för att inbilla män att de gjorde någon nytta i en förlossningssal.
Hur omöjligt det stundtals än såg ut kom det till slut en bebis. Inte den flicka vi själva förväntade oss. I stället kom vår fina Johan. Och, som tur var, såg han ut som Johan. Vi hade nämligen bara ett pojknamnsförslag.
Efter Annas makalösa insats behövde jag verkligen vila mig. Då Johan och Anna rullades ner (eller var det upp?) till BB-avdelningen erbjöds jag ett övernattningsrum på cirka två kvadratmeter. Rummet bestod av en säng och…ja, det var väl vad som fanns. I den kröp jag ner och försökte komma till ro. Det gick sådär. Jag försökte skvallerblaske-läsa mig till sömns men det fungerade inte heller. ”Anna Book åt så hon sprack”, ”Jean-Pierre Barda kär i en svampplockare” o.s.v.
Dagen därpå gick ut på att förstå att vi inte längre var två.
Med sömnbristgrusiga ögon betraktade vi orsaken till tre månaders fortsatt sömnbrist. Vår lille kille hade nämligen kolik vilket framgick efter ett tag.
”Va’ fan har vi gjort!? Vi som hade det så bra!” På dagen tre månader senare slutade vi ställa oss den frågan.
Och har aldrig ställt den igen.
Mamma och jag älskar att vara dina föräldrar, Johan!
Grattis på 10-årsdagen!