Noja

Den nionde oktober fyller jag 44 år.

Inte den åttonde eller sjunde.

Inte heller efter 12-slaget på nyårsafton som vissa tror.

Jag åberopar min rätt att få vara 43 år till den dag min födelsedag faktiskt infaller.

Orsaken till att jag än en gång åldersnojar i skrift är att Glimåkra Folkhögskolas elever igår hade en dag av ”lära känna varandra”-aktiviteter. En av aktiviteterna gick ut på att gissa ålder på lärarna. Jättekul. Lite väl många elever gissade rätt. Eller rätt och rätt. Min, vanligtvis, älskvärda fru som var med och höll i aktiviteten gav rätt för 44 och fel för 43. När jag, med tårfyllda ögon, påtalade detta såg hon oförstående ut. ”Vadå! E’ du’nte 44?”

Jag har nog inbillat mig att jag, någonstans under de ditdatoranimerade rynkorna, är i samma ålder som mina elever, det vill säga runt tjugo. På senare tid har dock tydliga tecken pekat åt ett annat håll. Tecken som påvisar att jag uppenbarligen är en man på väg in i gubbaåldern.

• Jag utbrister ett ”iioouh” (märklig stavning men viktiga diftonger) när jag slår mig ner i en soffa. Som om jag, varje gång, äntligen får sitta efter att ha stått en hel dag.
• Jag stönar när jag reser mig ur nämnda soffa, trots att det faktiskt inte är det minsta jobbigt.
• Jag tycker oroväckande bra om country.
• Jag nyser mer högljutt för varje år.
• Jag stör sig på oväsentligheter. Som att folk säger ”check” när de räknar upp saker de har gjort. Eller när lite för gamla människor åker och ser Iron Maiden och ängsligt viftar med pek- och lillfingret i en missklädsam rockpose när de berättar om det. ”Vi ska minsann se Ajrånn Meden!” Vift, vift.
• Jag har numera tvåfärgat skägg som nyligen jämfördes med en grävlings färger. Svart på sidorna och vitt i mitten.
• Jag hade kunnat gilla Avicii-låtar om han inte hade envisats med att lägga in dessa enerverande house/club/techno-partier. Ett jävla hallou!
• Jag kommer inte undan med att försöka svänga mig med begrepp som house, club och techno.
• Jag får panik på P3:s olyssningsbara program där tre egon slåss om eterutrymmet och pladdrar dumheter i mun på varandra. Jag vet att jag, med ålderns rätt, borde ratta över till P4 men när det väl händer pratar de antingen finska eller jättefort (på svenska) om nån noll-noll-match i fotboll.

Jag har full förståelse om eventuella kvinnliga läsare av min blogg tycker att ovanstående ålderstecken är obegripliga, men jag är säker på att en och annan man känner igen sig.

Jag vill också säga att jag trivs ypperligt med att vara 43 år (och 327 dagar).

Ha en fin onsdag!