Hos osteopaten

Plötsligt bränner det till precis ovanför mitt högra skulderblad.

Jaha, tänker jag. Nu är det dags för min årliga nackspärr.

Nu är det inte så att min nacke börjar precis ovanför mitt högra skulderblad. Smärtan börjar där och klättrar liksom sedan upp och lägger sig till rätta i min högra nackhalva. Där lever den sedan rövare i veckor.

Värst är morgnarna. Då får jag ta ett stadigt grepp om min kalufs och lyfta upp huvudet från kudden för att sedan inleda morgonrutinerna med ett Robocop-liknande rörelsemönster. Att ta på sig kläder blir ett smärtsamt projekt. Med Chewbacca-aktiga gnyenden krånglar jag på mig tröjor som plötsligt känns två nummer för små. Strumporna förväntas dras på fötter som befinner sig märkligt långt nere när man inte kan böja nacken. För att undvika en nackböjning borde tandborstningen ske i duschen så att ”borstet” skulle kunna spottas rakt fram i stället för ner i handfatet.

Vanligtvis brukar den värsta smärtan och stelheten ge med sig under dagens lopp och flera kvällar går jag och lägger mig med förhoppningen om att vara normal igen (?) på morgonen. Besviken tvingas jag sedan ta till kalufslyftet igen och hela proceduren börjar om.

Efter att ha lyssnat på mitt gnäll i några dagar föreslår Anna att jag ska gå till en osteopat som gjort underverk på hennes rygg tidigare. Jag lyfter luren och charmar mig till en tid så snart som möjligt.

På vägen dit målar jag upp en bild av ett fridfullt rum med doftljus i varje hörn och panflöjtsskval på låg och mysig volym. Jag ser framför mig hur jag tar plats på massagebänken och utsätts för en behaglig upplevelse som läker alla ömmande muskler och gör mig hel igen medan Dana Dragomir tutar vidare i sin lilla flöjt.

I stället möts jag av en trevlig man som vi kan kalla ”Kaffe” men som heter nånting helt annat. Iklädd en läkareaktig mundering välkomnar han mig in i ett litet, panflöjtsfritt, rum med ett benrangel i naturlig storlek ståendes i ena vrån. ”Kaffe” lämnar rummet efter att ha bett mig lätta på paltorna. Hade jag varit lite modigare hade jag kört ”the full monty” bara för att se reaktionen när han kom tillbaka. Så cool är jag inte. I stället står jag där i kalsonger och strumpor och känner mig lite ynklig. Det finns nämligen inget löjligare än en man enbart iklädd kalsonger och strumpor. Inte ens Brad Pitt kommer undan med det.

När ”Kaffe” kommer tillbaka granskar han min rygg och konstaterar att den ena ryggbiffen är kortare än den andra. Den är tydligen boven i dramat och jag är skyldig min nacke en ursäkt för de förbannelser jag uttalat över den. Efter att ha dragit, tryckt och ”knakat” nacken beordrar ”Kaffe” mig att lägga mig på magen. Därefter ger han sig på min rygg som en hårdhänt pianist som testar nya och märkliga ackord över ryggbiffarna. Plötsligt upphör pianokonserten och han trycker koncentrerat på en punkt. Hårt. JÄTTEHÅRT. Med tårar i ögonen försöker jag, utan framgång, frammana panflöjter, doftljus och mysmassage.

Efter två timmar (egentligen några sekunder) släpper han trycket och vrider på två sugklockor på min stackars rygg. Tydligen för att öka blodcirkulationen. Efter en stund plockar han bort den ena med ett litet slurp och drar därefter den andra, på ett obehagligt vis, över ryggen. ”Gör det ont?” frågar han. ”Neej!” halvgråter jag.

När han äntligen avslutar misshandeln reser jag mig vimmelkantigt upp och han kan konstatera att mina ryggbiffar är identiska, längdmässigt. Jag tackar ”Kaffe” för behandlingen och önskar uppriktigt att vi aldrig mer behöver träffas.

I alla fall inte i tortyrkammaren där hans före detta kund stirrar hålögt mot mig från sin vrå.