En lieman går ut i hagen för att göra snyggt
Han liar sedan hela dagen, skoningslöst och styggt
Och nåde nässlor, tistlar, gräs som vågar titta fram
För våldsam som en Shakespearepjäs är våran lieman
Han tuffar sig mot ogräset, han känner sig som kung
Han svingar lien okräset mot parkslide och ljung
Vår lieman som bäst nu mår, han liar som i trans
Och den som nära honom går får åka ambulans
Som Clintan går han fram i grönskan, trotsar regnets dugg
Han väser: ”Någon sista önskan innan liens hugg!”
När regnet sedan faller hårt går liemannen in
Det långa gräset är nu kort, han smeker lien sin
Han pratar med sin vackra fogsvans som fått ta det lugnt
”Snart sågar vi helt utan sans så grenar faller tungt!”
Han skryter sen för frun som diskar, hyllar sin attack
Ogräset, liksom Arnold, viskar kaxigt: ”I’ll be back!”