”När ni dör, blir Helga min då?”
Hanna ställde den något oväntade frågan i morse när vi stannade vid skolans cykelställ.
Sådär helt apropå.
Dotterns gudförälder Linus har en liten hund som heter Helga och Hanna, som är en djurvän av gigantiska mått, ser, helt barnlogiskt, en möjlighet att få bli hundägare.
Det skulle visserligen kräva gemensam bråd bortgång för mig och Anna. Och att Linus, som gudfar, helgar (Obs! Ordvits som syftar på vovens namn!) det ansvar han har tagit på sig och tar hand om guddottern Hanna som därigenom äntligen får en hund. Långsökt. Men man kan inte beskylla dottern för att inte begrunda alla möjligheter.
Det händer att jag och Anna tittar på varandra med en ”kanske en vacker dag”-blick när Hanna sniffar sig till och visar upp valpannonser i Kristianstadbladet. Jag vet bara inte när. Eller hur för den delen.
Jag är uppväxt i ett hundlöst hem men träffade en pudel då och då hos mina kusiner. Denna pudel som lystrade till namnet Tim, skällde oavbrutet, hade små, vassa hajtänder och nafshoppade efter mina fötter då jag bars omkring av mina kusiner. Jag minns paniken då han, vid ett tillfälle, fick bett i en tå-tom framdel av strumpan och blev hängande som en accessoar med hund-unken andedräkt tills strumpan slutligen lämnade min fot. Ingen bra inledning på mitt ”hundliv”.
Jag hade sedan, genom åren, ständig hund-otur och träffade ofta på lösspringande schäfrar som, vildsint skällande med blottade huggtänder, bet sig fast i diverse klädesplagg som geggades ner av fradga medan husse eller matte försäkrade att jag minsann hade råkat på världens snällaste hund som bara lekte lite. Yeah right! Avlivningssugen och, av skräck, nerkissad gick jag sedan hem och drömde mardrömmar.
Den som botade min värsta hundskräck var en liten, Ernst-Hugo Järegård-liknande fransk bulldog vid namn Robin. Robin var mer en polare än en hund. Han ingick i ett festglatt gäng som brukade samlas i Gislöv utanför Trelleborg och han var en minst lika viktig som öl. Vi älskade honom och kärleken var ömsesidig.
Vid ett tillfälle då vi skulle festa möttes vi av ett högljutt tumult från badrummet på andra våningen. “Stå still för helvete!” Lill-husse, tonåringen Lisa, höll just på att försöka bada Robin då han hörde att vi polare gjorde entré. Festsugen, ivrig och glad slet han sig till slut från stackars Lisa och sprang oss till mötes, plaskblöt och viftandes med allt viftbart som stod att finna. Ett fantastiskt välkomnande.
Han rörde sig smidigt på dansgolvet och grymtade snarare än skällde. Och hans ständiga partytrick var att fisa surt. Då blev det fart (häpp) på festen.
En sån personlighet hade jag kunnat tänka mig.
Nån gång.
Kanske.