”Då kommer du aldrig att komma utanför 50-skyltarna!”
Så sa de, elakingarna, när jag berättade att jag skulle börja jobba i byn.
Ack, så fel de hade.
Jag kommer aldrig utanför 40-skyltarna!
Men, denna vecka har jag varit något av en globetrotter.
I tisdags drog jag och Anna ner till Malmö för att besöka ett reseseminarium med avslutande middag. Vi ställde bilen, betalade 90 spänn för äran att parkera vid Drottningtorget och gick i riktning mot St. Gertrud där seminariet skulle äga rum. Utanför SAS Radisson vid Caroli city (märker ni hur jag namedroppar Malmö-miljöer?) stötte vi på en folksamling som, förväntansfullt, siktade sina mobilkameror mot hotellets entré. Vi hade ingen aning om vem man väntade på. Viss info når aldrig innanför våra 40-skyltar. Jag började spekulera om att det var Sven-Bertil Taube eller kanske Horace Engdahl. Till slut frågade vi en entusiastisk ung man som berättade att det tydligen var någon fotbollsspelare som hette Rolando, eller nåt sånt. När Anna frågade mig vilket lag han spelar i drog jag till med Barcelona fotbollsförening.
Kvällen blev trevlig. Vi nätverkade och åt en trevlig middag innan vi återvände till tryggheten innanför skyltarna.
I torsdags var det dags igen. Då körde jag, Anna och några nya kollegor ner till Skurups folkhögskola för att ta del av en föreläsning och för att träffa andra folkhögskolemänniskor.
När föreläsningen drog igång märkte jag att stolen jag satt på ”smakade trä”. Och mitt i allt det obekväma, trots att ämnet var intressant, började min kropp ställa in sig på sömn. Min andning blev farligt lugn och harmonisk, mina ögonlock strävade söderut och mina käkar slappnade av så att jag gapade lite fånigt. Efter en stunds kämpande erbjöds en bensträckare som, i elfte timmen, väckte liv i min omotiverat trötta kropp. Jag drack föreläsningsvatten, med de sedvanliga citron- och limeskivorna, ur en glasbringare och fyllde på bjudgodisförrådet samt gymnastiserade mig pigg genom två höga knälyft. Ett med vänstran och ett med högran. Därefter fixade jag förmiddagen.
Efter lunchen fortsatte föreläsningen utan trötthetsbekymmer. I stället började magen låta. Först gnydde den lite artigt en stund. Därefter ökade volymen gradvis och lät nästan som ett gråtande spädbarn. Jag hade drabbats av förläsningsmage. Jag försökte hosta ljudligt för att kamouflera oljudet men decibelstyrkan var för stark. I ett mindre folkbelamrat sammanhang hade man kanske vågat ”trumpeta” lite diskret för att göra av med luftöverflödet men med grannar överallt var det uteslutet. När vi äntligen kunde lämna salen gick vi raka vägen till bilen där jag sedan var chaufför i nästan två timmar till lite väl nya kollegor. Lite väl nya för att bjuda på ”trumpetkonsert” menar jag.
I kväll lämnar jag skyltarna igen för att träffa gamla kollegor på Bishop’s Arms i Kristianstad. Oktoberfest med blåsorkester.
Jag kan kanske bjuda på ett litet trumpetsolo!
Trevlig helg!