”Varför väcker ni mig när’nte frukosten är klar?!!!”
En morgontrött tioåring med attityd.
”För att du ska vänja dig vid att gå upp i tid OCH FIXA DIN FRUKOST SJÄLV!!!!”
En stött 44-åring som står i begrepp att curla fram frukost till sina barn.
Stött därför att jag förväntar mig lite mer tacksamhet.
För något som Johan tar för givet.
Tar för givet med all rätt.
Alla hans frukostar från födsel till nu har förberetts av oss föräldrar. I dag blev det plötsligt uppenbart att vi kanske ska börja tänka om.
Johan berättar ofta för oss att han är stor nu. Och visst är han. Han sitter vid köksbordet och läser engelskläxan med flyt och bra uttal. Han. Vår förstfödde som kom till världen nyss. Kan engelska. Han svänger sig med uttryck som ”LOL” och säger fraser som: ”De’ var ägigt!” Och där står jag och är 100 år.
Igår kväll kom frun med något blusliknande som av misstag hade hamnat i dotterns garderob efter slarvig tvättsortering från min sida. På en rosa barngalge hängde Annas plagg och såg ut som något Hanna mycket väl skulle kunna gå klädd i.
Jag minns att jag chockades av hur mycket av det egna jaget man fick ”ställa på vänt” när man blev förälder. Jag pratade om detta med en god vän och innehavare av ettårig son. Han konstaterade suckandes att ”först gör man allt för att lära dem gå och sen blir livet dubbelt så besvärligt.”
Det är inte lätt att ha små barn men när de har blivit större och mer självgående och man, gradvis fått efterlängtat ”egenutrymme” tillbaka står man inför något nytt. Hur skönt det än kan vara att ha tid att tänka en tanke fullt ut känner jag, paradoxalt nog, att jag vill behålla huvudrollen i barnens liv trots att jag, helt enligt naturens lagar, kommer att bli en birollsinnehavare inom en ganska snar framtid.
Föräldrarollen är lite som en Hollywood-skönhets karriär. Efter att ha spelat huvudrollen några år får man, med åren, nöja sig med biroller för att sedan bara få spela gamla kärringar (eller gubbar, i mitt fall). Mina dagar som huvudrollsinnehavare är i alla fall räknade.
Det är märkligt vad det är man saknar när de växer upp.
- Att få motta en Piggelin-klibbig och småsnorig bebispuss på filt vid Trollabadet.
- Att, med egen mun, ”rengöra”, en, i damm och smuts, tappad napp innan den återfår sin ljuddämpande funktion.
- Att känna glädje över en fylld blöja efter ett lite väl långt uppehåll.
- Att fotografera barnen i tomtekläder och tvinga på släkt och vänner. Varje år.
- Att vandra runt med en grepp- och bärbar liten pyjamasklädd kropp som, så sakteliga, somnar in.
- Att kunna leka ”kasta barn högt i luften-leken” utan att riskera sjukskrivning.
- Att, magiskt, kunna blåsa bort smärta från ett skrapat knä.
- Att lära dem prata, sjunga, gå, springa, simma, cykla, lyssna på Bruce Springsteen, rida, läsa, skriva, räkna och tänka kloka och snälla tankar.
En ny era ligger framför oss och jag känner mig lyckligt lottad.
Stolt över hur fina barn vi har.
Jag misstänker att frukosten står framcurlad på bordet som vanligt i morgon.
Ha en fin tisdag!