Jag har sett honom.
Men ignorerat honom.
Som när man lovar barnen en sista omgång dunkgömme och de gömmer sig för dåligt. Man ser de små fötterna sticka fram bakom gardinen, har makten att avsluta leken, men går artigt vidare och ”snäll-letar” en stund till.
Jag bör uppmärksamma honom men orkar inte.
Inte nu. Sen.
Vi har träffats förr men jag har alltid lyckats bryta kontakten.
För han är obehaglig.
Obekväm.
Och jag har bara mig själv att skylla när kontakten återupptas.
På sätt och vis har det, med åren, blivit svårare att skiljas från honom.
Han är den där gästen som inte har vett att åka hem trots att man gäspar käken ur led.
Jag kanske inbillar mig men han verkar större än tidigare.
Envisare.
Taskigare.
I helgen förstörde han min favoritskjorta.
Den där som satt så snyggt.
Förstörd.
Jag måste ta tag i min gubbmage.