Om jag bara fick en dag till med Dig.
Då skulle jag välja den med omsorg.
Jag skulle välja en sån där strålande högsommardag som Du älskade.
Vi skulle sitta på Din uteplats och äta en riktigt god frukost med varma francke-bullar, gott pålägg och nybryggt kaffe. Bland humlesurr och fågelkvitter.
Vi skulle gå en lång runda längs Östra stranden och stanna vid huset Du föddes i. Du skulle berätta historierna man fick höra som liten. Om din uppväxt, om vem som bodde var utmed strandremsan och om Hanestenen som står upp ur havet som en skallig jättes hjässa. Vi skulle lyssna på det eviga, lugnande ljudet av vågor som möter stranden. Vi skulle passera sjöbodarna där tjärdoften låg tjock under barndomens ständigt soliga sommardagar. Vi skulle gå där och prata om allt och jag skulle ta varje tillfälle att berätta hur fin Du är.
Vid Gislövs hamn skulle vi stanna och slå oss ner på en bänk. Där kunde vi lyssna på måsars vackra falsksång och vila benen med utsikt över hamnens folk och båtar. Sedan skulle vi vända och gå Östra Förstadsgatan hemåt. Minnen skulle kanta vår väg. Vi skulle gå genom den kusliga Fagerängen-tunneln som skrämde mig som barn. Och jag skulle känna mig trygg vid Din sida.
Väl hemma skulle vi sätta oss på uteplatsen igen. Uteplatsen som byggts av far och som alltid, kärleksfullt, kallats ”Läktaren”. Hela familjen skulle vara samlad, i doften av nyklippt gräs, runt fikabordet under parasollen. Ett och annat ilsket motorcykelvrål från stora vägen skulle vi, av gammal vana, ignorera. I stället skulle barnbarnens lekljud omge oss och Du skulle än en gång få överösa dem alla med Din gränslösa kärlek. Och övergöda dem med fika, glass och godis.
Mot seneftermiddagen skulle vi hålla sommarfest i trädgården som skulle fyllas av alla vänner som saknar Dig. Alla vänner som säger så fina saker om Dig och håller Ditt minne levande och vackert. Vi skulle äta och dricka gott och jag skulle se till att hamna så nära Dig som möjligt. Och jag skulle göra mitt yttersta för att Du skulle le, skratta och vara lycklig. Kanske skulle gitarren komma fram och vi skulle sjunga ”Hva gør vi nu, lille du” som allsång på halvdan danska.
Och när den avsvalnade och havsdoftande kvällen, till slut, skulle glida in över Din blommande trädgård skulle Du ta farväl av alla underbara vänner som skulle få chansen att äntligen ge Dig den där kramen som vi så förtvivlat saknar. Och Du skulle få omfamna varenda en. Länge.
I sommarnattens ljusa nattmörker skulle vi sedan sitta tätt och länge, insvepta i filtar i skenet av värmeljus, och bara prata oss genom natten.
Om jag bara fick en dag till med Dig.