Det är långt från Glimåkra till Kapstaden.
10 020 km fågelvägen. Cirka. Jag kunde bara hitta sträckan från Sydafrika till Stockholm då jag gjorde min kärlekskranka research.
Anna är där. Jag är här. Europa och Afrika där emellan.
Autobahn, bergskedjor, medelhav, städer, öknar, savanner.
De första dagarna var inga problem. Jag härjade runt i Trelleborg och träffade kära släktingar och gamla värdefulla vänner. Det var först när vi kom hem till huset som det blev påtagligt.
I sexton dygn ska Anna vara i Sydafrika. En hel värld hemifrån. 16×24= en evighet.
”Det kan vara nyttigt för ett förhållande att få längta efter varandra ibland!” läser jag i ett uttalande av en relationsexpert i någon glättig veckotidning. Han är uppenbarligen ingen expert på vår relation.
Längtan är överskattat.
Det kan väl räcka med den lilla längtan som uppstår då Anna är i stallet. Mer än så är inte nyttigt i vårt förhållande.
Givetvis har jag de två frukterna av vår kärlek att pussa på och hänga med men nånting fattas.
Vi är som Beatles utan John, ABBA utan Björn, Clownen Manne utan banan, TV4 utan Per-nånting eller Ace of Base utan den där storebrorsan.
Jag saknar den älskvärda, kollapsade människohögen, klockan 21, i soffans bästa hörna.
Jag saknar, det överdrivet gulliga men ack så effektiva, röstläget som tas till då hon vill slippa att resa sig från soffan: ”Ja’ e’ lite törsti’!”.
Jag saknar att kommentera en nyhet på TV:n och plötsligt inte få svar från den vackra men blundande människohögen i soffans bästa hörna.
Jag saknar repliken: ”Jag vill släppa ut hästarna i morgon bitti!” som uttalas efter go’nattpussen vid läslampssläckandet.
Och jag saknar den sömndruckna: ”Vill du släppa ut hästarna!?” som uttalas morgonen därpå.
Gulligt och effektivt.
Sån är hon.
Min Afrika-Anna.