Jag gick med barnen på lunchrestaurang häromdagen.
Eller snarare sprang. Vi var argsint hungriga.
Bilen fickparkerades James Bondigt och aggressivt och P-skivan ställdes med skakande händer innan vi hastade över gatan till entrén. Blodsockret var knappt mätbart och magen gav ifrån sig Chewbacca-liknande vrål.
Restaurangen hade dukat upp en kaxig lunchbuffé som vi kastade oss över som flugor på gödsel. Allt skulle smakas. Lasagne, grillspett och kycklinggryta med ris slogs om tallriksutrymmet. Jag fick bygga på höjden ungefär som man fått göra på Manhattan. Med hungerstress i benen balanserade jag mitt groteska matberg till ett runt bord där jag och barnen slog oss ner.
När den första gaffeln mat närmade sig mitt gap frågade Hanna: ”Kan du visa mig var besticken finns?”
I stället för att förklara, vilket hade tagit för lång tid, reste jag mig hastigt, sköt ut stolen med knävecken och rusade genom lokalen för att hämta bestick. Ett muntert: ”Jag glömde dricka också!” mötte mig på tillbakavägen och eftersom jag ändå var på fötter tvärvände jag och ruschade som en allsvensk fotbollsspelare under uppvärmning.
Till slut fick jag äntligen sitta och om man säger att hunger är den bästa kryddan var den här maten ytterst välkryddad.
Jag åt mig mätt och lite till och avslutade med en slät kopp kaffe trots att buffén även erbjöd päronkaka med vaniljsås. Belåten och däst satt jag sedan och återhämtade mig när jag märkte en viss nödighet. Jag förklarade för barnen att nu var enda chansen att gå på toa eftersom jag inte ville att de skulle behöva buskkissa i parken som var nästa destination. Nödigast fick gå först och det var jag.
Jag anade oråd redan när jag såg dörren till toan. Den före detta vita dörren var full av fingeravtryck kring handtaget och omgivande dörryta. En dröm för en kommissarie men mindre kul för en proppmätt toabesökare. Innanför dörren, som öppnades med armbågen, möttes jag av ett kaos.
Små toapapperbitar låg spridda över golvet som bar spår av dyngiga gummistövlar. Väggarna pryddes av smutsfläckar som såg ut som om en sotare hade försökt tackla sig ut. Stanken kändes som om Bajamajor haft årsmöte i det begränsade utrymmet. Jag höll andan så länge det gick och övergick sedan till att andas, lätt, med munnen. Trots att jag febrilt försökte övertyga kroppen om att kissnödighet är en myt var jag till slut tvungen att ge efter för trycket. Jag ställde mig på kissavstånd från toaletten och försökte sväva. Gick sådär.
När jag trodde att det inte kunde bli vidrigare blickade jag ner i handfatet. Ett dussintal uppseendeväckande långa brunsvarta hårstrån låg och sträckte ut sig från kanten ner till avloppet. Som om Robert Wells tvättat håret däri.
Det här ska de få höra, tänkte jag och stövlade ut ur toan och gick med bestämda steg mot den trevliga tjejen i kassan, ångrade mig, tackade svenskt för maten och drog med mig barnen ut i friska luften.
”Skulle’nte vi kissa, pappa?”
”Det finns min själ utmärkta buskar i parken!”