Daniel Craig i Drakaberga

Såg nya Bond i går kväll.

Ensam. Så som James också hade gjort om Bond-bruden var i Sydafrika

Jag lämnade sedan Borgen i Osby med attityd, hoppade in i Kia:n utan det sedvanliga 40+-stönet som gärna slipper ur mig då jag sätter mig i bilen. Jag drog iväg som en blixt och pressade bilen till 45 på 40-sträckan efter macken.

Nånting händer med mig när jag har sett Bond-filmer sedan Daniel Craig tog över. Jag får lust att skaffa biceps och klä mig i kostym oftare. Och stå bredbent på onaturligt men tufft Craig-vis.

Filmen i sig var underhållande men förutsägbar. Utan att spoila för mycket kan jag berätta att Bond, jätteöverraskande, är tvungen att gå under jorden igen och köra sitt eget race utan sina arbetsgivares vetskap. Han kämpar mot en ärkeskurk som helt saknat omdöme då han anställt sin personal. Jättemånga män med jättefarliga vapen och ingen av dem har lärt sig att sikta. Skurken, som har följt Bond på nära håll, i många år, gör dessutom om det misstag alla Bond-skurkar har gjort hittills. I stället för att bara precis skjuta Bond som han så gärna vill bli av med ställer han en timer på tre minuter innan byggnaden Bond befinner sig i flyger i luften. Om jag var Bond hade jag tänkt: ”Yes! Tre minuter. Det har jag fixat i 23 filmer innan!”

Jag vaknade, hur som helst, i morse, med en kvarhängande attityd och en barnslig lust att leva Bond-liv. Fortfarande ensam eftersom barnen sov hos mormor (kanske inte så Bondigt) ställde jag mig bredbent i badrummet och rakade min haka 007-len. Jag passade på nu när Anna är i Afrika eftersom hon tycker jag är snäppet mindre attraktiv utan skägg. Frukosten blev ett rafflande möte mellan kaffe och ägg innan jag, smidigt, satte mig i Kia:n igen för att köra till Malmö. Efter hundra meter vände jag och körde tillbaka till huset för att kolla om jag hade stängt av kaffekokaren. Något man sällan ser i Bondfilmer.

På motorvägen fastnade jag, som vanligt, i en bilkö utanför Lund. Också sällsynt i Bondfilmer (både bilkö och Lund). I gårkvällens film biljagades han av en buse, visserligen nattetid, genom ett helt bilfritt Rom.

Då jag, på icke Bond-vis, kört fel i 20 minuter hamnade jag framför en dörr som krävde portkod. Äntligen något som kändes lite Bond. Att knappa in den där koden man har räknat ut med hjälp av svårtydda ledtrådar eller som, i mitt fall, stod tydligt utskriven på inbjudan till föreläsningen jag ämnade besöka.

Med dramatisk fingerföring slog jag in koden: 7865. Inget förlösande klick. Nervöst testade jag igen, med samma resultat. Stressat provade jag igen fast med lite mer tryck i fingrarna. Knäpptyst. Desperat, med tårar i ögonen, tryckte jag koden en fjärde gång utan att lyckas (en något tjatig historia det här). Efter mitt femte och sista försök öppnades plötsligt dörrhelvetet och jag kunde ta mig in i sista sekund (likt 007) och slog mig ner för att lyssna på en föreläsare som försökte översätta ”Arbetsmiljöverkets författningssamling” till människospråk.

Efter sex timmar åkte jag sedan hem och pussade på mina vackra barn.

Inte mycket till Bond-liv även om jag tycker att portkod-scenen var en riktig nagelbitare.

God natt!