Fars dag i morgon.
Igen.
Jag hoppas på teckningar från barnen. Och kramar. Och att, än en gång, utnämnas till världens bästa pappa.
Jag har själv just en sådan pappa, eller far som han heter i min värld.
Min far blev far väldigt tidigt. Han var 20 år när min storasyster gjorde entré. På bilderna från den tiden ger han ett något klent intryck. Innan hans karaktäristiska mustasch slog sig ner på hans överläpp såg han ut som en liten påg.
Men skenet bedrog. Far var en hårt slitande ung man som gjorde allt för sin lilla familj som snart utökades med den son som sitter här och knappar. Och åtta år senare ytterligare en.
Min far jobbade på brädgård och körde lastbil. Så ofta han fick tillfälle stannade han till och förmiddagsfikade med mor i lägenheten där vi bodde. Att se fars lastbil på parkeringen var som att få en julklapp. Lycklig som en hundvalp sprang jag hem och hoppade upp i hans skitiga knä där han satt vid köksbordet och drack kaffe. Hade man riktig tur kunde man ta ett bett från hans ostmacka med tillhörande sågspånsfingeravtryck. Himmelskt gott.
”BORGMANS BYGGVAROR” stod det på lastbilen som parkerades på den stora boendeparkeringen. Jag minns att jag ibland knallade dit med mina små kompisar för att titta på det gigantiska fordonet. Jag hade en liten vän som gärna skröt om sin far. ”Min pappa kan knocka Muhammad Ali med en hand!” Stolt svarade jag: ”Min far kan köra lastbil!”
Min far var en tålmodig man. Jag lekte ofta ”springa allt vad jag kan inomhus-leken”. Lägenheten vi bodde i erbjöd inga längre löpsträckor. Starten gick i vardagsrummet. Två meter senare äntrade man köket som klarades av på några sekunder innan man sprang i mål på samma plats som loppet inleddes på. Far satt i soffan och ”räknade” min hastighet med ett öga på TV:n.
”Sju komma två!” sa han entusiastiskt. ”Rekord!” skrek jag. ”Jaaa!” sa han och hoppades nog att jag skulle nöja mig med det och avsluta stimmandet.
På lördagar stod morgonradion på och signaturmelodin var en instrumental version av ”Ju mer vi är tillsammans”. Far brukade komma upp, sömnrufsig i håret, glad som en speleman, iklädd T-shirt och kalsonger ur vilka Sveriges smalaste ben stack ut. Ben som året runt behöll sommarens shortssolbränna från halva låret och nedåt och som var kritvita halva låret norrut. Där gick han sedan och pulade med helgfrukosten mummelsjungandes ”Ju mer vi är tillsammans”. En syn för gudarna.
Min far var, och är, fantastiskt snäll. Jag minns hur min syster och jag en gång diskuterade skådespelaren Sam Elliots dragningskraft på kvinnor. Vi hade sett filmen ”Mask” där han spelar en godhjärtad biker. Min systers fina beskrivning av Sam Elliot var: ”Han verkar så snäll. Precis som far.”
Detta får bli min teckning till dig, far!
Det går ingen post från Glimåkra till Trelleborg idag.
Känn dig älskad!