Fredagen den 13:e.
Sällan en otursdag för mig.
Datumen får mig, i första hand, att tänka på filmerna man såg som ungdom. En hockeymålvaktsmask-prydd Jason Voorhees hackade hormonstinna tonåringar, sönder och samman, med kniven som Leif Mannerström hackar lök och varje blodbad slutade med att Jason besegrades för att återuppstå i nästa film. Snacka om otur. Fantastiskt dåligt.
Men någon otur för egen del kan jag inte erinra mig om.
Jag trodde att jag hade otur i morse då jag hämtade frukostlektyren och märkte att min bonustidning, Sydsvenskan, fattades. Halvsur gick jag in på nätet för att hitta ett nummer jag kunde ringa. Och vara lite myndigt upprörd. På tidningsbärarnas hemsida informerades jag om att tryckeriet hade haft en hellnight och att tidningen kanske skulle komma. Någon gång. Eventuellt. Jag förstod att om någon hade haft otur så var det i alla fall inte jag.
När jag sedan släppte av barnen på skolan körde jag, för första gången, fel då jag skulle till jobbet. I stället för att köra rakt fram i korsningen, och hundrafyrtio meter senare parkera på folkhögskolan, svängde jag vänster i riktning mot Knislinge och mitt gamla jobb. Jag tänkte ganska omgående: ”Var fan är jag på väg?” och vände redan vid macken. Jag använder bara svordomar i mina tankar ska jag kanske tillägga.
Inte ens med lite god vilja kan väl en felkörning på hundra meter kvala in som otur!? Nej, tvärtom är jag en man med daglig tur. Jag kände så då jag kom fram till min arbetsplats och bara trivdes. Jag omges av begåvade och hjärtevarma medarbetare. En del av dem är kramgoa också. Våra elever är smått fantastiska, glada, ledsna, sams, osams, roliga, begåvade och väldigt mänskliga. Tur att jag får vara där.
Tur också att mina barn är mina barn. Idag då vi handlade på Hasses slängde jag till dem en veckopeng vilket glöms allt som oftast kan jag erkänna. Summan varierar därför och blir lite vad den blir. Två Astridar var (Selma fungerade bättre) blev det och barnen köpte genast ett gäng tuggummin i en automat. De bestämde sig dock att spara det mesta till lördagens godisinvestering.
Vi hade ett ärende till i en butik som inte finns i Glimåkra och körde därför till Broby. Då vi rundade hörnan till Systemet rådde gråväder med stickande novemberregn. Vid ingången satt en man insvept i en smutsig, blöt filt och höll fram en fuktskadad pappmugg. Hans leende kämpade för att nå ögonen, men misslyckades. Barnen stannade upp, tittade blygt på mannen, och frågade mig sedan om de fick lägga sin veckopengsväxel i muggen. Jag blev så omåttligt stolt och rörd att jag bara fick fram en tårögd nickning. Tur att mina barn är mina barn.
Tur också att vi snart äntligen får Anna i retur. I skrivande stund sitter hon och svärfar på flygplatsen i Johannesburg efter ännu en paradisisk resa i underbara Sydafrika. I morgon blir Drakaberga ett paradis då, Sveriges, just nu, mest efterlängtade mamma och hustru återvänder.
Och svärfar/morfar.
Förlåt Uno! Jag höll på att glömma dig.
Otur.