En doft från min barndom möter mig i skolans korridor.
En doft som öppnar en portal till 7-årsvarianten av mitt jag.
Jag ser mig själv, tjugo kilo, cirka en och tio lång med Skorpan Lejonhjärta-frisyr, små utsvängda jeans och gluggig tandrad, ryckandes min mor i ärmen på Gislövs marknad. Jag vill uppmärksamma henne på ett litet keramiskt troll med Art Garfunkel-hår som står lite lojt med händerna i fickorna och RÖKER. En liten cigg sticker ut ur trollmungipan och små rökpuffar sprider den doft som inleder denna tillbakablick.
Givetvis vill jag, där och då, inte ha något annat i hela världen. Detta troll är viktigare än allt lördagsgodis, alla julklappar och all världsfred och skulle innebära daglig glädje för mig för all framtid. Mor låter sig ”övertjatas”, trollet blir mitt och lyckan är monumental.
Nikotinisten placeras på balkongen där min far hjälper mig att tutta fyr på hans lilla cigarett. Där står han sedan nöjt och bolmar den halva minuten det tar för en trollcigarett att ta slut. I min iver låter jag honom kedjeröka tills giftpinnarna efter tio minuter tar slut. Därefter är han bara ett actionlöst lertroll med spretig frisyr och händerna i fickorna som går samma öde till mötes som alla mina tidigare, lyckobringande, marknadsfynd. Bortglömda som forna ”Expedition Robinson-kändisar”. På botten av någon rörig ”skröffs-låda” bland osorterad lego, plastkrigare och en och annan smurf.
Tillbaka till nutidens korridor. Jag låter näsan styra mina steg i riktning mot doftens källa och höjer förväntansfullt stegtempot då jag ser att dörren till NO-salen står på glänt. Mitt vuxen-jag hoppas innerst inne på ett kärt återseende á la ”springa mot varandra i slow motion på film”. Men där barndomens nikotin-troll borde stå och utöva sin last, pyr i stället en glöd av uppbrunnen papp och plast. (Spontanpoesi!)
Doftsinnet har en överlägsen förmåga att framkalla tydliga minnesbilder.
Den här gången ur en doft som inte varit i närheten av min näsa på 37 år.
Så nära en fungerande tidsmaskin man kan komma.
Glad onsdag!