En viskning i sovrummet.
”Jag går ut!”
Morgontrötta Johan står i dunklet.
Pigg.
07:14 en söndag.
Snön ligger som vispgrädde över Drakaberga. Djupt ur garderoben, halvvägs till Narnia, rotas vinterkläder fram. Snart är båda barnen ekiperade och kastar sig ut i den vita, kalla blötan. Själv klär jag mig i stallkläder som idag får duga till skottning även om jeansen har hål där man minst av allt vill frysa.
Jag möts av två snöänglar omedelbart utanför ytterdörren. Barnen har alltså gått från den ljuvliga sängvärmen, klätt sig och, omgående, lagt sig i frusen nederbörd. Jag väljer att inte följa deras exempel.
I den kritvita hagen släpper frun ut förvånade hästar som, under snömulen himmel, trycker mulen i snön på jakt efter något ätbart. Frukosthö serveras i varsin hög och det sedvanliga 15 sekunders höbråket om vems hög som är vems uppstår. Fred sluts snart och höhögarna krymper raskt.
Själv greppar jag snöskyffeln och muttrat lite pliktskyldigt och vuxet om ”den jävla snön” trots att mitt 7-årsjag jublar över den spännande väderleken. Så fort jag är klar med våra gångar traskar jag över till svärföräldrarnas uppfart och skottar till mig lite pluspoäng. Nöjd med min insats tänker jag sedan att det blev så bra att jag borde få betalt. Skottpengar.
På vår altan står en chockad och halvt snödränkt foppatoffel och påminner om att det var fjorton grader i förra veckan. Endast toffelns mule sticker fram ur snön. Och kippar efter luft.
Jag fotar barnens actionspäckade pulkalek i trädgårdens lilla backe. Storebror drar lillasyster baklänges nerför den blygsamma nivåskillnaden och avslutar med en sladd som sätter Hanna i rullning. Snötäckt och lycklig med röda påskkärringkinder bjuder hon sen brorsan på en liknande åktur med samma snöiga avslut.
Glad över att barnen, frivilligt, leker utomhus fortsätter jag att snöröja innan magen, till slut, vrålar efter frukost. Innanför dörren sätter jag strumpan i en tösnösjö som bildats under barnens slarvigt oavsparkade vinterstövlar. Sidan om sjön reser sig ett berg av blöta kläder som barnen klivit ur på väg till den varma chokladen som mamma har utlovat. Innan jag pappasurt hinner fråga dem om de tror att kläderna någonsin kommer att torka, huller om buller, på golvet blickar jag in i köket.
Där sitter två strålande vackra, friskluftshöga barn saligt sörplandes på varsin kopp choklad.
Och jag sympatismälter med den indragna snön.
Ha en fin söndagkväll!