Han föddes en sensommardag 2005.
Och gav mig min viktigaste uppgift och min vackraste titel.
Plötsligt var vi tre.
Jag tog tafatt emot honom från barnmorskan medan Anna återhämtade sig.
I min famn placerades en liten gåtfull skatt inlindad i en vitgul filt.
Jag minns att jag hade migrän men vett nog att inte beklaga mig inför Anna.
Dagen vi kom hem var vi nog mer förvirrade än vår lille pojke. Hur gör man nu? Förväntas vi vara de vuxna nu? Ska han skrika så här ofta? Ska man vara så här orolig? Ska det kännas så här okul? Det där mysiga man har läst om. Är det detta?
I tre månader möttes jag i dörren av en utmattad fru då jag kom hem från jobbet. En fru med massiv sömnbrist som genom barnskriket teckenspråkade: ”Jag går och lägger mig”. Och där stod jag. Fadern. Fortfarande ytterklädd med min högljudda pojke i famnen.
Jag hade mina knep för att hålla Johan tyst under Annas vila. Ett var att aldrig försöka lägga honom ifrån mig. Ett annat var att alltid vara i rörelse. Toabesök komplicerades men fungerade efter hand.
Jag minns hur jag gick milslånga rundor genom huset med mjuka knän. Varje steg var överdrivet långt och djupt. I 90 graders vinkel. Som Friskis och Svettis-moves med en, stundtals sirentjutande, 4-kiloshantel. Det är konstigt att jag inte har mer muskulösa ben.
På Johans 3-månadersdag slutade han tvärt sitt konstanta tjutande. Då hade vi, som zombies, hasat oss in på BVC i omgångar och, till slut, fått höra att ”han har nog kolik”. Vi fick också veta att kolik kan fortsätta i upp till ett halvår men att tre månader vanligen brukar ”räcka”.
En ny era inleddes. Nu blev Johan den där bebisen vi läst om. En liten goding som kunde sitta i babysittern och jollra förnöjt medan vi föräldrar åt. Åt samtidigt! Tillsammans! Utan att den ena ammade! Eller att den andra, utsvulten med kallnande mat, körde ett Friskis-pass.
En barndom senare har vår 10-åring börjat säga: ”Jag är stor nu!”
Allt oftare.
Anna och jag utbyter vuxenblickar och små leenden.
Samtidigt tar vi honom på fullaste allvar. ”Jag är stor nu!” är inte bara ett konstaterande utan också en önskan om ett annat bemötande kanske. ”Kan ni låta mig få bli stor nu!?”
I dag fick han en egen nyckel till huset och någonting hände. Hela sonen utstrålade något annat.
Något nytt.
En ny plats.
En fot i barndomen. Den andra i ungdom.
Jag bibehåller uppgift och titel men måste gradvis släppa efter. Hur ska det gå?
Det kommer gå så bra för vår förstfödde.
Vår älskade Johan.
Mitt och Annas mest lyckade samarbete.