”Jag tycker nog att ditt hår har blivit gråare sen sist!”
Ärliga Madde stod med saxen i högsta hugg och klippte mig två kilo lättare.
Jag tog inte på något vis illa upp.
Åren går, håren grånar.
Rådande årstid färgar av sig.
Och Gorm var här och härjade.
Mitt i ”Bron” tog han fart och stängde bron.
”Sägä! For hillveööö!”
Dansk man vrålade i panik i TV-rutan.
Dansk storm vrålade i göingeskogarna utanför fönsterrutan.
Gorm.
Lyckat stormdop.
Värdigt. Lät som ett otämjbart fasansfullt vidunder hämtad ur ”Sagan om ringen”.
Per lät mer som något vänligt man skulle kunna tänka sig att bjuda hem på en kopp kaffe. Och Gudrun var Kurt Olssons triangelspelande damorkesterfavorit även om hon blåste (häpp!) mången skogsägare på framtida inkomster.
Dagarna efter visade det sig att, trots att Gorm ställde till en hel del skador, var han en fis i jämförelse med de båda bestarna Per och, framförallt, Gudrun. Regerande svensk mästare i lungkapacitet.
Själv gick jag ut på morgonen för att beskåda förödelsen i våra marker. Enda tecknet på Gorms framfart var att den piasavakvast som dagen innan stod lutad mot väggen nu låg ner. Jag tvingades visserligen böja mig besvärligt djupt för att plocka upp den men får nog anse mig ha kommit lindrigt undan. Utöver den fallna kvasten låg pinnar och åter pinnar spridda kring vårt hus. Som om Gorm, likt Madde, friserat våra trän genom att klippa topparna.
Senare på kvällen gick jag längs Storgatan. I en av trädgårdarna hade Gorm knäckt en gigantisk tall på mitten. Med kronan ner i marken och med stammen bruten halvvägs upp tycktes det som om tallen försökt sig på ett karateslag mot mullvadshögarna i gräset.
Dagen efter fick jag höra från en kollega att Gorm hade attackerat hennes hus med sådan kraft att skorstenen hade rasat och låg i småbitar kring huset.
Jag kom nog lindrigt undan, som sagt.
En rasad skorsten hade gjort mig gråhårig.
Glad torsdag!