Det bor en svart varelse i mitt inre.
En faun i en liten stuga.
Som Herr Tumnus elaka släkting.
Oftast gör han inget väsen av sig.
Sköter sitt.
Håller sig inomhus med dörren stängd.
Och låst.
Nyckeln har jag.
Försöker gömma den.
Men hittar den ibland.
Det händer att jag då låser upp.
Och gläntar på dörren.
För att kolla om han lever.
Och glömmer stänga.
Oftast ger han sig ut på upptäcktsfärd.
Gör tivoli av mitt känsloliv.
Det vackra blir fult.
Det enkla blir svårt.
Det lätta blir tungt.
Glädje blir ilska.
Lycka blir sorg.
Då gäller det att fånga den jäveln.
Och sätta honom i husarrest.
Innan han tar över.
Är där på morgonen.
Och väser: ”Idag kommer inget bli bra”.
En vidrig följeslagare.
En energitjuv.
Som sväljer varje positiv tanke hel.
Tar rejäla tuggor på självförtroendet.
Jag ska mota honom tillbaka.
Tillbaka till hans boende.
Trycka in honom genom den öppna dörren.
Han kommer att göra motstånd.
Det gör han varje gång.
Starkast när gråblöta råder.
Och de svarta träden bugar i stormen.
Men jag ska sätta nyckeln i låset.
Vrida om.
Och gömma nyckeln.
Glömma nyckeln.
Och faunskapet.
Igen.