Lille julaafton.
En skön dag om man är i fas.
Fasansfull annars.
Idag förbereder vi för morgondagens Trelleborgstripp. Anna fixar med barnklappar medan jag övar tomterepliker. Vi kommer att göra ett slugt och, för barnen, förvirrande tomteutbyte med Micke Lindauer, född Jynsen.
Vi gjorde något liknande för två år sedan då jag delade tomteskägg med nämnda Micke som, jultraditionellt, var allvarligt mansförkyld. Jag tror att vårt livslånga vänförhållande fördjupades ytterligare då jag placerade den fukttyngda gulaktiga tomtemustaschen under näsan och tomtade loss inför den Jynsenska släkten. Märkligt nog blev jag inte förkyld vilket jag misstänker hade att göra med den vitaminberikade tomtegrogg jag fick som ”belöning/inspiration” av morbror Finn.
Trelleborgsjul som sagt. En liten oro gnager som har med hjulen att göra.
För en månad sedan satte vi, i lagens namn, dubbdäck på bilen. Sedan dess låter den som en traktor utvändigt och som Death Metal invändigt. Detta hallou försöker jag överrösta genom att blue tootha musik från Spotify vilket gör att alla samtal inom bilens fyra dörrar måste ske med Loa Falkman-styrka. En liten vibration känns ständigt i bilen som, liksom, river sig fram på vägen.
Dubbdäck i Skånes 10+-vintrar känns lika nödvändiga som de kondomer skolsköterskan delade ut till mitt 12-årsjag. Dessutom drabbas Johan lättare av åksjuka. Vi hinner knappt genom byn innan sonen blir knäpptyst och Michael Jackson-blek. Fortsätter resan ytterligare blir han vit som den jul vi drömmer om och kippar efter frisk luft. Kanske dags att skaffa allrounddäck.
Nu ska jag ut och, lugnt och ostressat, skrapa fram bilen under det lager av gyttja som ”vargavintern” har försett den med. Har vi tur är den ren halva Trelleborgssträckan i alla fall.
God Jul!