Annandag jul.
Lyssnar på The Beatles.
Stundtals så makalösa att jag blir tårögd.
Abby Road-skivans magiska B-sida startar tidsmaskinen.
Jag kastas 27 år tillbaka i tiden.
17 år ung sitter jag i passagerarsätet i ”Vita stenen”, en smutsvit Volkswagen Passat. Föraren/ägaren, Micke Jynsen, har vevat ner rutan. Jag följer hans exempel. Solen gassar och det är lördag. Torgdag i Trelleborg och massor av folk. ”Abby Road” på bilstereon.
Då vi närmar oss övergångsstället utanför entrén till Valen övergår fantastiska ”Golden slumbers” till mäktiga ”Carry that weight” och Jynsen skruvar upp volymen på kassettspelaren. Så högt det går utan att högtalarna skorrar. Där sitter vi sedan, fullkomligt otrendiga, och tokspelar vad som måste vara en av världens bästa låtar medan en strid ström av trelleborgare passerar övergångsstället likt John, George, Paul och Ringo på nämnda skivas omslag.
Jag minns tydligt hur jag kände en nästan överdriven upprymdhet. Hur allt verkade möjligt och att vi, jag och Micke Jynsen, där och då, var universums coolaste killar.
27 senare är ”Stenen” skrotad, halva Beatles repar i Nangijala inför resterande bandmedlemmars ankomst och Micke med fru och son bor onödigt långt ifrån oss.
Vi ses dock när vi kan och turas om att tomta för varandras familjer varannan jul i Trelleborg.
Och vi är fortfarande förvånansvärt coola faktiskt.
Gla’ Annanda’!