Det bränner till i mina tårkanaler.
Blankögd stirrar jag på TV-skärmen.
Min underläpp darrar till Helena Bergströmskt.
En tsunami av euforiska känslor väller fram i mitt inre.
Det som utspelar sig i rutan spelar uppenbarligen banjo på mina känslosträngar.
”Du är välkommen till Stockholm” säger en pudelkrullig kock till ett tonårigt nervvrak efter att, med bister uppsyn, ha mörkat sitt positiva besked i en lite väl utdragen scen.
Tårar rinner. Både där och här.
Mjukis?
Jag föredrar känslosam.
En liknande situation utspelade sig då jag, hets-facebookandes, satt i bilen och väntade på att barnens skoldag skulle sluta. Jag fingertoppssvepte fram ett litet filmkollage med amerikanska återvändande soldaters möten med sina barn och blev fullständigt förstörd. Rödögd som en parodi på en drucken irländare utsatte jag sedan mina stackars skamsna barn för pinsamt innerliga kramar inför alla deras klasskompisar.
Mitt föräldraskap har helt berövat mig förmågan att känslodämpa mig. Jag skyller på Johan och Hanna. Utan dem hade jag inte gråtit då Meryl Streep sjunger ”Slipping through my fingers” i ”Mamma Mia”. Eller?
Kanske spelar min ålder in. Vid 44 har man förhoppningsvis slutat försöka vara någon man inte är. Man står för den man blev. En kramgo’ och känslosam musik- och litteraturälskare med ett fördelaktigt utseende (och med självironi).
Avslutar med en liten fundering apropå kramgo’.
Undrar om gårdagens internationella kramdag och den utbredda vinterkräksjukan har ett samband?
Trevlig helg, vänner!