”Jävla skit-…piss!”
Jag fnissar till mitt i ilskan.
Inte åt att dammsugaremunstycket ramlar av för femte gången utan åt den barnsliga nivån på mitt kraftuttryck.
”Jistanes vad irriterande!” hade väl varit ett mer sansat och åldersadekvat sätt att uttrycka dammsugsmunstyckesfrustration.
I stället väljer min inre reptil att skapa ett sammansatt ord bestående av skit och piss. Punkterna ovan representerar den korta betänketid som jag väljer att unna mig i min vrede. Man hade ju kunnat tänka sig att tankepausen hade kunnat resultera i ett mer sofistikerat ”skitdammsugare” eller ”pissdammsugare” för all del men ”skitpiss” blev slutprodukten.
Efter ytterligare en stunds svordomsspäckad munstyckeslossnande dammsugning är lördagsstädandet avklarat och jag börjar fundera på resten av dagen.
”Jag känner för att springa en runda” ljuger min mun plötsligt. ”Vad sa du nu?” tycks resten av kroppen tänka. Själv förstår jag ingenting. ”Klart du ska!” säger Anna, lite väl entusiastiskt. Jag tycker mig kunna utläsa i hennes tonfall att det verkligen är på tiden.
Jag plockar ihop min löpdräkt och snörar på mig mina halvt bortglömda löparskor. Innan jag tuffar iväg går jag bort till hagen och förser hästarna med ofruset vatten. Mysan vaggar runt i sitt flodhästliknande, välsignade tillstånd. I veckan har vi kunnat se små hovar sparka ur magens östra sida. Underbart.
Löpet inleds i nedåtlut ända ner till byn och jag luras att tro att jag är i form. ”Det här går ju lätt” tänker jag i en och en halv kilometer innan jag reviderar min initiala känsla. ”Det här går ju’nte så lätt”.
Endorfiner kittlar mig glad trots mitt tunga flåsande. Jag gläds också av de leenden uppseendeväckande många hundrastande bybor fyrar av i min riktning. Jag håller mig på behörigt hundavstånd och nickar artigt mot medmänniskan med hund och lägger till ett halvsant ”fin hund-leende”.
Glada tankar avlöser varandra under löpets gång tills jag plötsligt börjar tänka på en film jag såg i söndags. Quentin Tarantinos senaste våldsorgie har förföljt mig hela veckan. ”The Hateful Eight” är en två timmar och fyrtiosju minuter lång western med fantastiska skådespelare filmad i ett piffigt och filmnördigt format och med filmmusik komponerad av den gamle mästaren Ennio Morricone. Två timmar och fyrtiosju minuter av mitt liv jag aldrig får tillbaka. Filmen är nämligen rena dyngan. Visserligen satt jag på helspänn under en stor del av filmen men av helt fel orsak. Jag bävade inför hur vidrigt han skulle ta livet av nästa karaktär. I tidigare filmer har den välskrivna dialogen gett karaktärerna kött och blod. I denna film är dialogen enbart plump och rasistisk. Kött och blod är den däremot full av. Rena rama blodbadet.
Jävla skitpiss skulle man kunna säga.
Sedär! En filmrecension. Så kan det bli!
Nu ska jag fira ”Vinets dag” en dag till!
Trevlig lördag!