Stel som en glasspinne.
Jag sitter på sängkanten med mina strumpor och försöker nå ner till fötterna.
Med för korta armar och för långa ben tvingas jag ta sats och försöka fånga foten med strumpan. Som att fånga en halvluden vintervit oattraktiv fjäril med förhårdnader i en alltför liten håv.
Ett gubbastön utstöts i processen.
Jag är 44 år gammal.
Och virrig. Får jag plötsligt höra.
Eller ”virrigt söt” som min mycket yngre hustru beskriver mig. Det där med ”söt” lägger hon nog till för att mildra det virriga. Hon vet att jag kan vara känslig när ålderstecken kommer på tal. Jag väljer att lägga fokus på ”söt”.
Mitt nya epitet uppkommer då Hanna, som sitter på sitt rum och fyller i en ”Mina vänner-bok”, frågar:
”Pappa! Hur stavas Chihuahuan i Beverly Hills?”
”Eeeh…c, h, i…ANNA!!! Finns det dubbel-v i Chihuahuan?”
”Nä!”
”Vet du hur det stavas?”
”Googla!”
”Ja, just det! Tack, min kära!”
Jag gubbklöddar en stund med min telefon innan jag till slut kan börja söka:
”C-H-I-W-A-O-W-A”
”Menar du chihuahua (din idiot)?” svarar Google och jag bokstaverar genast från köket till Hannas rum.
”c-h-i-h-”
”Va? Ska det vara h där?”
”JA! c-h-i-H-u-a-”
”Sa du u?”
”JAA! C-H-I-H-U-A-H-U-A!!!”
”Det får inte plats, pappa! ”Chihuahuan i Beverly Hills” får inte plats på raden!”
”SKRIV ”CHIHUAHUAN I BH”!!!” hinner jag skrika innan jag inser hur fruktansvärt olämplig en sådan titel skulle vara i dotterns ”Mina vänner-bok”, 44-årigt pryd som jag är.
”Du är virrig…t söt” säger Anna.
”Du är söt” hör jag.