I D-dur, så klart.
Efter några glas sångmod.
”Jag hade en älskling en gång”.
Ackorden bytte sig själv när jag, sjungandes, lyssnade på rösten mitt emot.
Förtrollad av min vän och hennes vackra röst.
Filmromantiskt slutade de omgivande klasskamraterna finnas.
Enade i den vackra texten sjöng vi: ”Och hon tog min hand och la den tätt mot sin mage. Hon sa: Nu är vi en del av ett under”.
Innerligt och så nära varandra vi kunde komma utan att dämpa gitarrens toner.
Då slutackordet klingade ut var hon mer än vän. Hon var en älskling.
”Jag hade en älskling en gång”.
Tack Ulf Lundell!
Jag har kvar min än.