Svart som en månlös natt.
Halvblank.
Lite längre modell.
I skinn.
Snarare rock än jacka.
Snarare Al Pacino i ”Carlito’s way” än Travolta i ”Grease”.
Det hände något med mig när jag drog på den. Skinnrocken. Jag liksom växte. En decimeter minst.
Som en smekning satt den på min överkropp och försåg mig med självförtroende och attityd. Jag kände mig som jag föreställer mig att Bamse gör efter en burk dunderhonung.
Jag gick med stolt hållning genom Malmö och kände mig oförskämt snygg. Med min nya flickvän som ganska snart förvandlades till sambo (och senare fru) vid min sida.
Vi gled in i butiker och shoppade lite planlöst då min flickvän plötsligt pekade på en snygg jacka som hon tyckte jag skulle prova. Den satt visserligen snyggt men flickvännen höjde den nästan orimligt till skyarna. Den skulle jag bara ha. Och givetvis köpte jag den, nyförälskad som jag var. Och aningslös.
Nu hängde plötsligt två snygga mansjackor i vår sambotambur.
Tills en livsomvälvande dag.
Söta sambon tog på sig att göra en klädrensning i vårt begränsade utrymme. Kläderna skulle sedan läggas i en UFF-container för att gå till bättre behövande.
Plötsligt hängde skinnrocksgalgen tom och gungade ynkligt i hatthyllan. Jag frågade om sambon eventuellt hade hängt in den i en garderob och fick då till svar: ”Den där rocken är väl inte så snygg. Jag tycker att det är dags att den kastas!”
Med en klump i halsen kände jag, en kort stund, efter om den där flickvännen verkligen var nånting att ha. Vem är jag utan min dunderhonung? Bara en vanlig björn.
Men en förälskad sådan.
Jag har aldrig ångrat att jag valde Anna framför skinnrocken.
Men idag, på Alla Hjärtans Dag, sänder jag en tanke till min gamla vän, skinnrocken, och till den bättre behövande någonstans i världen som går omkring, en decimeter längre, med attityd och en missnöjd flickvän vid sin sida.
Gla’ Alla hjärtans da’!