Kall morgon.
Med sängvärme kvar i kroppen känns kylan bister.
Som en liten lavett mot de oskyddade kinderna när man går från inne till ute.
Jag känner mig ändå munter när jag drar överdragsbyxor över mina pyjamasbyxor och en stallmössa över öronen innan jag, försiktigt, med böjda knän, förflyttar mig de sju halkriskabla meterna i nedåtlut från förrådet till stallet. Jag ska ju få träffa mina morgonkompisar.
I stallet har kylan inte lyckats vinna över kroppsvärmen från tre och en halv häst. I vanlig ordning börjar de hungersfrusta när mataren gör entré.
Drömscenariot, som kräver minst ansträngning från min sida, är att alla hästar står färdigklädda i sina vintertäcken redo att, efter förrätten i krubban, trava ut i hagen till frukosthöet.
Denna morgons scenario är raka motsatsen. Två av hästarna är pyjamasklädda i någon form av mysfilt som måste krånglas av dem innan vintertäcket ska på. Den tredje pållen, som innehåller föl, står spritt språngande naken i sin box.
Första hästen är fullt upptagen med tuggandet av sitt foder och vållar inga större besvär vid klädbytet även om hon blänger lite surt på mig när jag meckigt kardborrar av någon form av benskydd som hon försetts med dagen till ära.
Häst nummer två har svalt sitt foder och är därför sugen på att komma ut. Hon börjar gå rundor i boxen samt bråka med grannboxens invånare medan jag försöker vinterklä henne i det begränsade utrymmet. Som att försöka slå in en orolig julklapp på 400 kilo. Sessan är vanligtvis stallets bråkstake så jag är inte förvånad över hennes brist på respekt. Innan jag lyckats få täcket på henne har hon försetts med ett antal helt nya smeknamn som alla har väldigt lite gemensamt med det gulliga ”Sessan”.
Då jag når häst nummer tre, Mysan, har hon väntat på utsläpp en bra stund och är måttligt intresserad av min omvårdnad. Hennes välsignade tillstånd har gjort hennes mage klotformad som en liten planet. Täcket är därför extra krångligt att få på (som en hästvariant av nytvättade jeans ungefär) och remmen som går under hennes väl tilltagna buk känns kortare för varje dag. Mitt i mitt krånglande utdelar hon plötsligt och oväntat ett klassiskt hästbett över min stallmössa. Lyckligtvis innehåller mössan i huvudsak min rejäla frisyr men ändå. Jag förklarar för henne att hon är en rutten häst och att hon ska vara glad att hon går i väntans tider annars hade jag Knorrevångat (Glimåkrauttryck, googla!) henne.
Sur som vinäger går jag sedan till höskjulet och hämtar en höbal som jag delar på tre och ilsket Ricky Bruchar in i hagen innan jag öppnar boxdörrarna.
Och i stallstrålkastarens sken skenar mina före detta kompisar ut mot det väntande frukosthöet.
De är till salu förresten.
En morgon som denna.