(Trumvirvel)
”Guldbaggen för bästa kvinnliga huvudroll går till…………ANNA BJÖRK för hennes makalöst trovärdiga porträtt av rejält förkyld kvinna som inte orkar gå med barnen på isdisco utan måste ligga nerbäddad i soffan med godis framför TV:n.”
Ungefär så tänkte jag i går kväll när jag ytterligare en gång tvingades ta barn till Glimåkras isdisco och stå i två märkligt långsamma timmar och stampa fötterna varma i ishallen. Och kallprata (häpp!) med andra föräldrar som dragit samma nitlott (Visst, barnen har kul och allt det där).
Hon såg dock rejält utslagen ut i soffan då jag kom hem. Och hon somnade långt innan Skavlan hade hunnit slänga sina manuspapper. Men det brukar hon faktiskt göra även i helfriskt tillstånd.
När jag kom ut i stallet i morse började jag så smått släppa på mina misstankar om förkylningsfejk. En av boxdörrarna stod nämligen vidöppen efter fruns insläpp igår. En fullt frisk hästtjej skulle aldrig glömma att stänga om hästarna. Extra (som hästen heter) hade haft en intressant natt och smutsiga hovspår avslöjade att hon hade gått på upptäcktsfärd i stallgången. Hon hade också varit och rotat i foderboxen, förmodligen påhejad av de två andra ögontjänarna, utan att lyckas få locken av fodertunnorna. Nu stod hon dock i sin box och låtsades som om det regnade.
Nej, Anna är nog ganska förkyld ändå. Hon brister ut i nys i tid och otid och hennes vanligtvis livsfarliga luktsinne är uppenbart ur balans.
Jag hittade nämligen dotterns ouppackade skridskoväska igår och tyckte att jag hade tur som slapp att packa inför isdiscot. Det visade sig snart att väskan även innehöll en termos med tre veckor gammal chokladmjölk. En tre veckor gammal bebis är tre veckor sötare än en nyfödd. Chokladmjölk åldras inte med samma värdighet. Rutinerade Anna bad mig hälla ut termosens innehåll i trädgården vilket jag också gjorde. Innan dess valde jag, av okänd anledning, att skruva av locket märkligt nära min näsa. Ett pysande ljud uppstod och termosens andedräkt gick rakt upp i mina näsborrar. Och bosatte sig där. De bakterier som bodde i termosen hade inte bara förökat sig. De hade fått barnbarn och barnbarns barn också. Det måste vara så här det luktar i en bajamaja för zombier. I stället för att skrikande släppa termosen i snön valde jag (snål som jag är) att ta in den i hemmet för försöka få den ren. En oförkyld Anna hade stoppat mig i dörren och skickat mig att gräva ner den till skogs. Nu rynkade hon bara lite lagom på nosen och lät mig göra ett diskförsök.
Nu sitter hon i köket och snörvlar över dotterns hästpussel i köket. Då och då byter hon ut snörvlandet med ett ekande: ”AAATCHOOO!”.
Hade jag inte visst bättre hade jag nästan kunnat tro att hon blivit mansförkyld.