” Mother, you had me but I never had you.
I wanted you, you didn’t want me.
So I, I just gotta tell you
Goodbye, goodbye”
Så börjar fantastiska ”Mother” med John Lennon. En av de starkaste och mest gripande låtar som skrivits där John sjunger stämbanden ut och in i sin skildring av barndomens längtan efter föräldrarna han aldrig fick växa upp med.
När jag har mina ”känslig kille som gillar Tranströmer och solnedgångar-dagar” händer det att det sipprar fram en tår i ”ögongipan” när jag lyssnar på sången. Speciellt mot slutet där John ömsom kvider ömsom vrålar fram orden: ”Mama, don’t go, Daddy, come home!”
Idag satt jag i bilen med min son på väg mot ett icke IKEA-relaterat ärende i Älmhult när ”Mother” plötsligt dök upp i min Spotify-blandning. Genast hypnotiseras jag av Lennons känsliga röst och vårt bilkonverserande avstannade. Även Johan verkade tagen av känslostormen som strömmade ur högtalarna. När det gripande slutet närmade sig och Johns röst gick från sång till desperata vrål märkte jag hur Johan satt och småhoppade i sätet. När jag granskade honom närmare märkte jag att han kämpade för att hålla inne ett gapskratt. Och när han såg mig i ögonen brast det fullständigt och han skrattade så han kiknade. Plötsligt kunde jag höra sången med ”tieåthalvt”-åringens öron och insåg att det låter som om Lennon har fått ett gallstensanfall. Därefter skrattade vi gemensamt åt att låten dessutom aldrig tar slut. När den till slut tonade ut och vi trodde den var över hörde vi ett sista dämpat vrål och gapskrattet tog ny fart.
Hur ska jag någonsin kunna lyssna på denna favorit igen och beröras av intensiteten och artistens gripande längtan efter mor och far utan att lockas till skratt då jag tänker på Johans glittrande skrattande ansikte?
Skitsamma.
Jag gapskrattar hellre med dig, Johan, än gråter med John.