Vi sätter oss i baksätet.
Frun och jag.
Barnfria tar vi barnens plats.
Sväronen fram.
Barnlikt baksätespillar jag med min mobil och börjar plötsligt haiku-battla med ärkepoeten och godevännen Gustav på Facebook. Ja, det är precis så nördigt som det låter. Om inte värre. Men underbart i min värld.
Nysnö eller snarare nytö följer oss tvärs över nordskåne på vår väg mot Jonstorp där vi ska äta lunch på Tunneberga Gästgivaregård. Edvard Persson finns inte bara inramad på väggen. Han sitter liksom i väggarna. Givetvis delar jag och svärfar på en rejäl äggakaga med fläsk. Allt annat vore kriminellt. Och ja, Erika, äggakaga är i huvudsak bara protein (tror jag).
Skånskt mätta fortsätter vi genom småbyar mot Höganäs och svärföräldrarna, som bott några år i faggorna, anekdotar hejvilt i framsätet. Som en pingisboll på ett pingisbord studsar välberättade små stories mellan Uno och Lillemor. Underbart.
Vi stannar till i Skärets lilla hamn, traskar ut på piren och drar in den friska havsluften. Och passar på att smyga ut lite överbliven äggakageluft (vissa av oss, i alla fall).
I sydlig riktning passerar vi sommaridyll på sommaridyll minus sommar innan vi når Helsingborg. Väl där parkeras bilen och vi promenerar i den råa havsnära kallblåsten för att hälsa på kollegor i resebranschen. Tyvärr får vi inte hälsa på alla då man drabbats av ohälsa på grund av den råa havsnära kallblåsten.
Vi huttrar vidare till Akademibokhandeln (som är det enda som fattas i Glimåkra) för att ta del av bokrean. Svärmor shoppar loss ganska friskt. Själv unnar jag mig Ulf Lundells ”Visenterna” och två Fritiof Nilsson Piraten-böcker.
Envist har jag fortsatt läsa Lundells pladdriga, krävande och fulskrivna prosa.
Anna brukar säga att det märks när jag läser Lundells böcker för då suckar jag och väser ”gubbjävel” med jämna mellanrum. Hans senaste tegelstenar har verkligen varit en uppvisning i gubbgnällig svartsyn och jag har känt en lättnad då jag slutligen nått sistasidan.
Ändå är det något som lockar mig att ge mig på hans senaste roman. Det är något märkligt mänskligt över det skrivna. Och stundtals kan det vara direkt vackert. Kanske passar gnällitteratur mig bättre och bättre. Jag har ju faktiskt blivit snäppet gnälligare sen jag senast läste Lundell.
Jag tjuvstartar läsningen i baksätet på hemvägen och märker snart att jag nickar igenkännande när han, några sidor in i boken, spyr galla över P3 i allmänhet och nonsensprogrammet PP3 i synnerhet. Härligt högklassigt Lundell-gnäll.
Jag släpper snart boken och låter min hand fågelspindelvandra mot Annas hand i vårt mysiga baksäte. Vi nykärflätar fingrarna och byter ”Du är fin-blickar” och jag konstaterar att jag just nu inte har något i hela världen att gnälla över (utom möjligen P3).
Tack svärföräldrar för en mycket trevlig dag (och dotter)!