Vasst, solglasögonkrävande solsken och viss kindvärme.
”It’s such a perfect day” som Lou Reed skulle sagt.
Eller nästan i alla fall.
Influensan har nämligen kommit till Drakaberga.
Förra söndagen anföll den Anna och höll henne i ett järngrepp fram till igår. Hög feber och förkylning de luxe.
Nu är det Johans tur med influensa, influerad av sin älskade mamma.
Föräldraskeptisk skickade jag honom till skolan igår trots att han tyckte han kände sig ”konstig i halsen”. Två timmar senare ringde klassföreståndaren in mig för hämtning av hängig pojke. När jag stövlade in i klassrummet sken han upp som om jag kom med postkodmiljoner. Misstänksamt la jag pappahanden på pojkpannan och anade faktiskt en viss värme. Man vill ju ha bevis.
Väl hemma slog han sig, lite för piggt, ner i soffan på sitt rum och tittade på en film. Jag granskade honom med störigt jämna mellanrum för att få ytterligare bevis på att jag inte vabbade i onödan. När lillasyrran kom hem och de inledde en högljudd ”jaga varandra-lek” var jag nästan säker på att sonen dragit mig vid näsan trots sin rinnande näsa. ”Nä, nä, nää! Du är sjuk, Joppe! Gå å lägg daj!” morrade jag pappasurt.
Idag är han skitsjuk. Bastuaggregat-varm, rinnande ögon, hosta. En snorfestival utan dess like. Och jag skäms över mitt tvivel.
Han kom staplande från sitt sovrum i förmiddags med en ”tradigt att va sjuk-min” och jag erbjöd honom datortid på studs. Vanligtvis den bästa gåva man kan ge Johan. Efter två minuter gav han upp spelandet och gick och la sig. Jättesjuk alltså. Och som jag fjäskar. ”Vill du ha Piggelin? Eller två?…..Eller tre?”
Givetvis slår mig tanken att det snart kan vara min eller Hannas tur men det får bli som det blir. Jag har hört att många som hoppar på vaccinationståget blir toksjuka lik förbannat. I fel influensa, så att säga. Det finns tydligen ett helt gäng. Om det krävs att man måste bli fullkomligt nåldynad för att skydda sig mot alla flunser chansar jag hellre.
Ett glas vin kanske skyddar!?
Jag tror jag testar.